Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

I morse var jag med i P1-morgon och kommenterade en nyhet om ordningsvakter. Jag har inte skrivit här på ett tag. 1: a februari gick jag i pension några år för tidigt. Jag har inte tänkt skriva så mycket här. Tänker inte heller göra det så ofta. Men frågan om ordning intresserar mig.

Ekot har undersökt hur många kommuner som anlitar ordningsvakter för att bevaka delar av center och stadskärnor. De har funnit 54 stycken.

Lagen om ordningsvakter ger polismyndigheten en extra möjlighet att förordna ordningsvakter utanför de traditionella områdena för tjänstgöring. Det traditionella sättet att förordna ordningsvakter styrs av 2§ i lagen om ordningsvakter. Det är framförallt vid allmänna sammankomster, offentliga tillställningar eller där alkohol serveras till allmänheten som det sker. Genom lagändringar har man också möjlighet att förordna ordningsvakter vid domstolar och offentliga sammanträden hos kommuner och landsting.

Men förutom detta finns alltså en extra möjlighet, 3§, vid ”särskilda behov” och det är av ”väsentlighet från allmän synpunkt”. Det är den här möjligheten som de 54: a kommunerna utnyttjat genom att ansöka hos polismyndigheten om att ordningsvakter ska förordnas för att bevaka delar av center och stadskärnor.

För att förstå problemen måste man se det dels ur ett kortare perspektiv, dels ur ett längre perspektiv. Ur det korta perspektivet har senaste tidens utveckling vad gäller polisen efter omorganisationen spelat in. Det finns helt enkelt inte poliser som sköter de uppgifter som kommunerna önskar ska bli skötta vad gäller ordningsverksamhet i deras kommuner. Sedan har också det ökade fokuset på trygghet spelat in för att aktualisera frågan. Allt sådant som problemen kring de nordafrikanska gatubarnen, oro i förorterna etc. har också spelat in.

Ser man det hela ur ett längre perspektiv har ordningsverksamheten länge varit satt på undantag. Man kan spåra det hela tillbaka till de antiauktoritära tankarna på 1970-talet och även längre tillbaka till 1960-talet när straffrätten reformerades och många av de ordnings- och ohörsamhetsregler som fanns avskaffades. Jag har tidigare benämnt det hela som att en ”ordningslucka” uppstått i svensk rätt. Lagstiftning med mera kring ordning är rätt torftig och utgår ifrån att ordningsverksamhet i grunden bara berör två företeelser som kan sammanfattas i orden, sprit och politik.

Svensken har varit ”olydig” när han/hon druckit alkohol eller vid politiska manifestationer. Sedan har företeelse efter företeelse uppstått. Oordning i samband med idrott, exempelvis fotbollsmatcher. Oror i förorter med flera platser med allt från störningar till brottslig verksamhet som bilbränder etc. Lagarna och ordningsverksamhetens praktik har ”famlat” sig fram.

Det saknas helt enkelt verktyg för sådant som att gäng dominerar en del av en stad eller ett köpcentrum. Vi har inte som Storbritannien möjlighet att komma tillrätta med vad som där benämns som ”anti social behaviour”. Förordning av ordningsvakterska nog ses i ljuset av också detta. Ett försök att lösa ett problem som vi inte har så många andra lösningar på just nu.

Vad blir då reaktionerna på förordnandet av allt fler ordningsvakter enligt 3 § i ordningsvaktslagen? Politiskt kan man se en skillnad mellan lokalt och centralt. Lokalt är man för att engagera ordningsvakter och har ju också de facto ansökt om så kallade §3-områden i sina kommuner. Centralt blir svaret, från exempelvis socialdemokraterna och moderaterna, att problemet bör lösas med sådant som fler poliser, höjda polislöner, ökad status för polisyrket. Man har något olika uppfattningar om hur det ska gå till men verkar eniga i synen på ordningsvakter som ett undantag.

Man skulle kunna säga att man mot ett konkret problem lokalt sätter upp ett framtida ideal centralt: Hur det borde vara. Men som alla förstår löser det inte problemen här och nu. Idealet skulle också kunna kallas för en policy, en målsättning. Politik är i mycket policy-driven. Man sätter upp målsättningar. Minska bilkörandet, öka tryggheten. Ibland sätter man siffror på dessa ideal, som 10 000 fler polisanställda. Men en målsättning är en strävan. En strävan som kan ta tid och tyvärr inte alltid uppfylls.

Det tråkiga här är att dessa ideal, målsättningar, leder till en viss handlingsförlamning här och nu. Tanken på att exempelvis reformera ordningsverksamheten genom lagstiftning tycks inte finnas.

Inom Polisen kan man se en liknande klyvnad. Centralt, kanske framförallt juristerna, bevakar det som sägs i exempelvis ordningsvaktslagen, 3 § ska bara tillämpas vid ”särskilda behov” och inte slentrianmässigt. Lokalt har man ett konkret problem med att man inte hinner med. Så kallade §3-områden blir en bra lösning.

Men forskarna drabbas också av samma fenomen. Inte då mellan centralt och lokalt utan med ideal. Man varna för sådant som, jag råkade göra det själv i P1, att förordning av ordningsvakter riskerar att göra så att polisen förlorar lokalkännedom. Men stämmer det verkligen?

I ett förhållande till ett ideal där vi har en bemannad polis som sköter ordningsverksamheten enligt regelboken så stämmer det säkert. Men så ser inte verkligheten ut. Det finns inga ”polisögon” och ”polisöron” där ute som sköter det som nu ordningsvakterna gör. Det motsatta gäller nog istället. Genom att ordningsvakternas ögon och öron får polisen lokalkännedom om sådant som de idag inte har.

En ordningsvakt lyder också under Polismyndigheten och det finns också en skyldighet i lagen att ”underrättad myndigheten om förhållanden som rör hans eller hennes verksamhet och är av sådan art att de bör komma till myndighetens kännedom”.

Men medan politik och förvaltning kivas och vi forskare är förnumstiga sker en annan utveckling som ingen tycks se. Framtiden för ”ordning” stavas nog varken som ”polis” eller ”ordningsvakt” utan som övervakning  och teknik. Det är där framtiden ligger men det är ämnet för ännu en blogg.

 

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

Det finns olika synsätt på polisen. Ett är det som svensk politik har varit besatt av sedan 1965, ja, även tidigare än så. Det är polisen som organisation. Polisen som något stort och kraftfullt. I toppen har man gärna velat tro att det man styr är mäktigt. När man diskuterar polisen gör man det i termer av tusental när det gäller personal och miljarder när det gäller pengar.

Ett annat synsätt är det som kan sammanfattas i det engelska uttrycket ”the thin blue line”. Det är basverksamheten som är i fokus. Det är en mer realistisk syn på vad polisverksamhet består i. Det vill säga en eller två enskilda poliser i vardagen på väg till eller mitt i ett ingripande. Eller de enskilda poliserna i samtal med medborgare. Det är utredaren, inte som en anonym del i ett ”flöde”, som i kraft av sin profession är navet i en riktig polisutredning som inte bara har fokus på att lägga ner ärenden.

The thin blue line, den tunna blå linjen, speglar också ett faktum som få vill prata om. Den där ”linjen”, mellan den skötsamme medborgaren i samhället och kriminaliteten på andra sidan, är tunn. För i grunden är det just oftast två poliser på uppdrag som utgör den. I svensk polislag uttrycks det bland annat i att polisen ska ge allmänheten hjälp och stöd. Det är när polisen inte längre kan göra det som den tunna blå linjen brister.

Visserligen kan svensk polis kraftsamla. Den kan göra det vid fotbollsmatcher, terrorhot och annat. Men det är inte vardagen. Det är patrullen som är på väg, utredaren som arbetar med ett ärende som utgör vardagen.

I sommar har det varit fyra poliser nattetid i Jämtland. Orter som Bräcke och Ragunda kan sägas ha varit polislösa i flera år med undantag för punktinsatser. Det ser likadant ut i många delar av landet. Jag vill påstå att just där, på dessa ställen har den tunna blå linjen brustit. Polisen kan inte ge medborgarna hjälp och stöd. Och det är mycket allvarligt.

Sedan har vi de så kallade utsatta områdena. Dit där inte poliser beger sig utan understöd. Områden där gäng tagit över. Där har den också brustit, den tunna blå linjen. Och de som drabbas hårdast är de boende i dessa områden.

Vill man sammanfatta vad polisreformen gjort med svensk polis går det att göra med en mening. Vi har fått en mycket sämre polis än vi hade. Problem fanns tidigare men nu är svensk polis sämre än den varit och det kommer att ta lång tid att komma tillrätta med problemen.

Räddningen kommer inte att vara personal i tusental eller miljarder i tillskott. Det är en lång väg tillbaka till en polis som kan utgöra den där tunna blå linjen. Till en början handlar det om lön. Så väl för patrullen i Norrland på väg till ”polislöst land” med bristfällig information om vad man kommer att möta, som de poliser som måste åka in i förortens ”undantagsområde”.

Tyvärr, den tunna blå linjen har brustit på många ställen i vårt land. Den kommer inte att lagas med storstilade idéer om organisation som hittills varit undermedicinen. Det behövs en realistisk syn på vad polisverksamhet består av. Att det många gånger just består av exempelvis en man och en kvinna på väg i en bli till något okänt som ingen annan i vårt samhälle vill, kan eller vågar ta hand om.

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

(Tanken var att publicera denna del av tre för några veckor sedan. Men efter terrorattacken tyckte jag att detta kunde vänta.)

Det här är del tre av mina inlägg om svensk straffrätt. I del ett beskrev jag den del av straffrätten som få känner till och vad den står för, rättsdogmatiken. I del två diskuterade jag synen på fängelserna och hur den formats och påverkat utformningen av brottsbalken. I den delen uppmärksammade jag en fyrtio år gammal BRÅ-rapport, Nytt straffsystem. I den här tredje delen är det dags att nämna namn och beskriva kretsen av folk som varit drivande bakom mycket av den straffrättspolitik som förts under de senaste fyrtio åren.

Vi behöver inte spekulera. Vi behöver inte vara konspiratoriska för kretsen har själva beskrivit vilka de är och vad de står för. Det de stod för kan vi kalla för den nyklassiska vändningen i svensk straffrätt med slagorden, som beskrevs i del ett: Rättsdogmatik utan rättspolitik är meningslöst. Rättspolitik utan rättsdogmatik är farligt.

I antologin 1968 och därefter (red. Modéer och Sunnqvist) skriver Dag Victor om vilka som främst ingick i kretsen: Göran Elwin, Dag Victor själv, Nils Jareborg och Sten Heckscher. Tillkom också, men inte lika framträdande till en början, var Per Ole Träskman och Martin Borgeke. Det fanns givetvis fler personer runt gruppen. De uppräknade är de som är viktiga för den här framställningen. Bakom dem fanns också, så att säga, en ”Gudfader”, väl beskriven i antologin, som kanske inte alltid höll med de unga, det var straffrättsprofessorn i Uppsala, Alvar Nelson. Förövrigt en av mina välgörare också, förutan vilken jag säkert inte hade varit den jag är idag yrkesmässigt. Men vi förenades inte genom straffrätt utan utifrån ett rättshistoriskt intresse.

Antologin heter alltså 1968 och därefter. Därigenom behöver man inte vara ett geni för att förstå att det är människor som stod till vänster som det handlade om. Vissa, som Elwin och Victor, långt till vänster. Låt oss beskriva personerna en för en.

Göran Elwin, är kanske den mest kände i kretsen. Han disputerade i Uppsala på avhandlingen Häleribrottet (Norstedts 1969) och blev docent på samma avhandling. Den är en i många stycken traditionell juridisk avhandling och det var efter denna som han publicerade böcker och artiklar angående marxism och juridik. Han lämnade dock juridiken och gick över till journalistik. För en bredare allmänhet är han nog mest känd som programledare för studio S. Elwin kan i detta sammanhang, när det gäller straffrätt, ses som en av dem som ”satte igång den hela”. Han hade nog också om han stannat kvar vid akademin varit den naturliga ”tronföljaren” på straffrättsstolen i Uppsala.

Dag Victor, var en uttalad marxist och hans avhandling Rättssystem och vetenskap från 1977 visar tydliga prov på det. Han skrev också, tillsammans med Elwin, boken Rätt och marxism, 1978. Titel på en antologi, från 1995, som Victor varit redaktör för är väldigt avslöjande för hans syn på straff och straffrätt, Varning för straff: om vådan av den nyttiga straffrätten. Liksom Elwin lämnade också Victor akademin. Under 1980-talet arbetade han som utredare vid BRÅ. Efter en sejour hos Riksåklagaren 1986 utsågs Victor till departementsråd vid straffrättsenheten vid Justitiedepartementet där han stannade till 1992 när han blev utnämnd till hovrättslagman vid Svea Hovrätt. 1997 blev han justitieråd vid Högsta domstolen.

Nils Jareborg, kan sägas vara teoretikern i sammanhanget. Han kom att efterträda Alvar Nelson som professor i straffrätt. I detta sammanhang är det inte meningsfullt att räkna upp alla Jareborgs vetenskapliga och andra arbeten. Men han är den som satt teoretisk form på nyklassicismens idéer. Och den som realiserade maximen, Rättspolitik utan rättsdogmatik är farligt, genom att delta i mängd olika statliga utredningar som expert, exempelvis fängelsestraffkommittén. Till det kommer att Jareborg haft de internationella kontakterna i straffrättsvärden som också bidragit till förverkligandet av den ”klassiska vändningen”.

Sten Heckscher, blev jur. kand. i Uppsala 1968. Han engagerade sig i Riksförbundet för Kriminalvårdens humanisering, KRUM, vi återkommer till KRUM nedan. BRÅ-rapporten, som behandlades i förra inlägget, kan ses som ett direkt utflöde av detta engagemang. I antologin 1968 och efteråt beskriver Dag Victor det som att det är Sten Heckscher som sekreterare i utredningen som skrev rapporten. Det kan vara hur det vill med det men att han hade stort inflytande på dess utformning är helt klart. För en bredare allmänhet är nog Sten Heckscher mer känd som politiker och rikspolischef. Här är det av vikt att påpeka att han innan han blev minister var statssekreterare vid Justitiedepartementet under Anna-Greta Lejon och Laila Freivalds. Så Victor och Heckscher var båda inflytelserika personer på Justitiedepartementet 1987 till 1991. Som bekant är har Sten Heckscher också varit generaldirektör för Patent- och registreringsverket, näringsminister, rikspolischef, kammarrättspresident och ordförande i Regeringsrätten (som senare bytte namn till Högsta förvaltningsdomstolen).

Per Ole Träskman, är nog den i sammanhanget som är minst känd för allmänheten. Han har varit professor i tre nordiska länder och avslutade sin karriär som professor i Straffrätt i Lund. Kriminalvetenskapliga i bred mening har varit Träskmans forskningsområde, straffrätt, internationell straffrätt, straffprocessrätt, och kriminologi. Han är tydligt ideologiskt färgad i sitt tänkesätt. En god illustration till detta är en artikel 2003 i Svensk Juristtidning där han säger: ”Samtidigt är det viktigt att bestämmelserna om straffmätning och påföljdsval tillämpas ”ideologitroget”, m.a.o. att individualpreventiva och allmänpreventiva synpunkter inte tillåts expandera i rättspraxis på det centrala proportionalitetstänkandets bekostnad”. Proportionalitetstänkandet är kärnan i den nyklassiska vändningen. Vi återkommer till detta nedan.

Martin Borgeke, har nog främst gjort sig bemärkt efter det så kallade Rödebyfallet, där han var ordförande och genom tidskriften Fokus artiklar om hur det kom sig att de svenska fängelserna ”tömdes”. Så här börjar de berättelsen om denna ”tömning” och Borgekes betydelse för detta: ” … berättelsen bör nog börja en februaridag 2011 när en skåning stegar in på Bondeska palatset i Stockholm”. Bondeska palatset är där Högsta domstolen håller till och skåningen är Borgeke. Som flera andra av de som behandlas här har Borgeke ett förflutet inom den nämnda fängelsestraffkommittén, där han var biträdande sekreterare, och vid justitiedepartementets straffrättsenhet (i den senare under samma tid som Victor och Heckscher också fanns vid departementet). I övrigt har Borgeke varit Skåne troget under en lång tid som hovrättsråd, rådman och hovrättslagman. 2011 utsågs han till justitieråd och pensionerades som sådant 2016. Borgeke har publicerat sig flitigt angående påföljdsbestämning.

Där har vi ”kärnan” i kretsen. Kan vi kalla det för en grupp? I den nämna antologin, om 1968, framställer Victor det som att det i många meningar funnits en grupp. I mycket verkar den sammanhållen av den nyklassiska vändningen i straffrätten med införande av straffvärde och proportionalitetstänkande.

Helt klar kan vi se att de rört sig i samma ”rum”. Den straffrättsliga miljön vid vissa juridiska fakulteter, som experter i samma statliga utredningar, vid straffrättsenheten vid Justitiedepartementet. Scenen är därmed relativt tydlig.

Läser man inledningarna till olika SOU på straffrättens område stärks intrycket att samma personer finns representerad hela tiden. Och egentligen behöver man nog inte vara fler än vår grupp för att ”ta över ett politikområde”. Men de är inte ensamma för det finns förbindelser till andra grupper och rum. Jag tror att det är dags att granska vilken betydelse den nämnda föreningen KRUM hade för utvecklingen och då ser vi också förbindelsen till andra grupper. Så här skriver en av de som var med från ”andra sidan”, fångarna och missbrukarna, Ingmarie Sandberg om KRUM, i antologin När botten stack upp: om de utslagnas kamp för frihet och människovärde:

Ofta avslutades kvällen med att man gick till någon vinkällare. Efteråt gick alla hem till sig och jag hamnade på Plattan. Jag klarade inte av att drick två flaskor rödvin, jag blev full och påtänd. Och sedan var man tillbaka i kriminalitet. Det var mycket universitetsfolk, socionomer och kriminologer: Nestius, Edling, Tham, Heckscher (nuvarande Rikspolischef) t.ex. De var väl lite aningslösa, kom från en annan samhällsklass. Samtidigt var de ju kunniga och betrodda människor som andra lyssnade på som fångarnas språkrör.

Vad var det då de lite aningslösa predikade, Tham, senare professor i kriminologi, förklarar i samma antologi:

KRUM var framgångsrikt. Den definitiva historien återstår att skriva, men det lär inte vara vågat att påstå att fler människor skulle ha suttit i sämre fängelser om KRUM inte funnits… Från KRUM:s start minskade antalet fångar fram till mitten av 70-talet med en fjärdedel. Och detta inträffade trots att den grövre brottsligheten under samma tid fortsatte att öka… En arbetsgrupp på Brottsförebyggande rådet, som bestod av främst liberalt sinnade jurister, föreslog att straffvärde i stället för behandling skulle bestämma påföljdsvalet.

Där är den igen, arbetsgruppen, som jag behandlade i del ett av denna serie. Tydligt i citaten blir också hur idéerna fötts, i vilken krets. Hur de sedan via universitet, utredningsväsende departement och domstolar befästs, blir tydligt om man känner till mer om det som brukar kallas för ”rundgång i rättskällorna”.

Typexemplet för en rundgång i rättskällorna är personen som först är forskare vid ett universitet vid en juridisk fakultet och där i vetenskaplig form föreslår en lösning på ett juridiskt problem. Personen rör sedan på sig och börjar arbeta vid justitiedepartementet, och får i den rollen skriva om samma fråga, nu inte i eget namn, och föreslå samma lösning och därvid också hänvisar till sig själv. Sedan kanske personen efter några positionsbyten inom förvaltningen går över till dömande verksamhet, klättrar i systemet och blir till sist justitieråd. Plötsligt en dag kommer det upp ett mål där problemet som personen skrev om i sin avhandling är under lupp. Det blir ett prejudikat av domen som slutligen slår fast det som redan stod i avhandlingen med citat och allt till avhandlingen.

Vad vi ser med denna krets är ett tydligt exempel av ”rundgång i rättskällorna”. Även om det inte är en person det rör sig om utom en hel krets men likafullt är ”rundgången” tydlig. Denna underlättas också av den praxis som funnits i Sverige sedan 1600-talet att domstolsjurister i karriären tjänstgör vid departement, utskott och andra ställen som en del i vad vi idag skulle kunna kalla deras trainee. På så vis formateras de också till den ”rätta läran”. I detta fall om straffvärde och att fängelser är farliga på ett effektivt sätt. Har man velat komma någonstans i Sverige inom detta område har det varit viktigt att hålla sig väl med denna grupp. Återväxten är dock inte så god utan vad som finns idag är i mycket bevarare.

Även om det politiskt under de senaste fyrtio åren skett politiska förändringar och borgliga regeringar försökt lägga om kursen vad gäller straff och fängelser har de aldrig utmanat grundmönstret i brottsbalken. De har helt enkelt inte haft de teoretiker som kunna utmana ”gruppens” dominans rättsdogmatiskt.

Men nu till frågan om fängelsernas farlighet. Det underliggande tankesättet för detta och regeln i BrB 30 kap 4 § är mödan av vår ”grupps” strävanden. Idéerna som initialt KRUM stod för, som FFCO (Fångarnas Centralorganisation), som samarbetade nära med KRUM, predikade. Idéer som utgick från dåtiden fängelser, dåtidens behandlingsteorier. Till detta kom en tidstypisk syn på såväl kriminalitet som missbruk, att den orsakades av ett orättfärdigt och förtryckande samhälle. Märk väl inte som en delförklaring utan som en huvudförklaring.

Jag menar att kriminologin, psykologin och psykiatrin sedan dess för länge sedan sprungit ifrån straffrätten och straffrättsideologin. Man brukar i sammanhanget, när det gäller frågan om vad som fungerar på området, tala om tre stadier som kriminologin passerat. Det första var stadiet och idén att ”nothing works”, vilken ersattes av en frågeställning, i nästa fas, ”what works” och som sedan har lett till konstaterandet, att ”many things works”. Straffrättsideologin, i ”gruppens” tappning, är i mycket kvar på stadiet ”nothing works”, kan man säga. De talar om bara om negativa följder och att fängelser inte fungerar. Man har alltså inte ens börjat ställa sig frågan om behandling i fängelser, ”what works”, och de har definitivt inte kommit så långt att de om fängelser i sig kan foga in dm i schemat ”many things works” och pröva tanken att även om fängelser har negativa sidor kan de fungera i vissa bemärkelser.

De två senaste generaldirektörerna för Kriminalvården, Lars Nylén och Nils Öberg, förutom att hålla de intagna inlåsta, har börjat utveckla just ”many thing works” för kriminalvården. Men genom fokuseringen på straffvärdestänkandet, som det nyklassiska står för, blir detta osynligt för straffrättsideologera. Genom att så fullständigt utmönstra individualpreventionen har de också tredelat straffsystemet till, kriminalisering, dömande och kriminalvård. Vid kriminaliseringen, lagstiftningen, har man främst haft proportionalitet, ett abstrakt straffvärde för ögonen. Dömandet har, enligt idealt, blivit en reaktion utifrån detta utan tänkta sidoblickar på vare sig allmänprevention eller individualprevention. Till kriminalvården har sedan individualpreventionen förpassats.

Det kanske märks att jag inte helt ”köpt” straffvärdestänkandet. Det sägs medföra proportionalitet och rättvisa. Fina och stora ord. Men helt lätt är det inte att tillämpa abstrakta kategorier och ”värden” på det sätt som det är tänkt på detta område. Utvecklingen i praxis har också visat att den tänkta tredelningen inte fungerar i praktiken. Citatet av Träskman ovan anspelar på vad som hänt när han säger, att individualpreventiva och allmänpreventiva synpunkter inte tillåts expandera i rättspraxis på det centrala proportionalitetstänkandets bekostnad. Med en sliten formulering kan man säga att de, gruppen, vann kriget, genom reformerna i lagstiftningen, men håller på att förlora freden i form av dömande och det politiken gör genom ny lagstiftning. Visserligen, Borgeke, har till en del med sin motoffensiv i HD återtagit viss mark, och ”släppt fångarna loss”. Men vad kommer att hända nu?

Det är gamla män vi talar om, det är idéer som har femtio, sextio år på nacken om vi går tillbaka till KRUM-tiden. Det som dock finns kvar är lagstiftningen, läroböckerna och ”kretsarna”. Men tronföljarna är inte lika starka. Akademiskt finns de få idag som kan mäta mig med teoretikern i kretsen, Jareborg, eller den akademiska ideologen Träskman. Det skulle föra för långt här att också beskriva ”tronföljarna” och var de finns idag. Men som ni ser är det väldigt ont om kvinnor i kretsen även om vi länge haft framstående kvinnliga ”straffrättare”.

Jag tror att det är dags att verkligen sätta den nyklassiska vändningen inom straffrätten under lupp. Inte minst för politiken. Maximen, Rättspolitik utan rättsdogmatik är farligt, har sina demokratiskt negativa sidor. För vad som sägs är att ”politiken” är för dum, ja, farlig för att få regera. Samma sak gäller också för allmänheten. Det är en mycket elitistisk krets som har fått regera allt för länge!

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

Det är i år fyrtio år sedan BRÅ-rapporten Nytt straffsystem kom, november 1977. Den kan sägas vara genombrottet för vad som kallas för nyklassicismens i svensk straffrätt. En av huvudpunkterna i rapporten är en uppgörelse med behandlingstanken, som då fanns inskriven i brottsbalken (BrB), vid val av påföljd. I rapporten sägs att behandlingstanken leder till rättosäkerhet och man förslog att istället bygga på principen om proportionalitet mellan brott och straff vid straffmätning och påföljdsval. Bort med individualpreventionen och koncentration på allmänprevention, var slagordet.

Det jag ska intressera mig för här är inte främst detta utan en grundtanke angående fängelser som också finns i rapporten och som lyser igenom även idag i exempelvis BrB 30 kap. 4§:

Vid val av påföljd skall rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse.

Fängelse ska med andra ord inte vara det första valet vid val av påföljd.

Det som intresserar mig här har beröring med det jag skrev i mitt senaste inlägg Varför får de så korta straff? Jag talade där om ett ”straffrättsetablissemang” och sa om detta:

En bärande och sammanhållande tanke som man haft ända från slutet av sextiotalet och fram till idag är misstron mot straff.

Mer specifikt har det varit en misstro mot fängelsestraff. Det är också i BRÅ-rapporten, Nytt straffsystem, som grunden läggs för det som senare blir synen på fängelsestraff i lagstiftning och dömande. Därför är det intressant att ta reda på vad som var styrande för den mycket negativa synen på fängelse som etablerades där. Man säger bland annat i rapporten:

Det torde tvärtom stå klart att en fängelsevistelse i regel är till skada för fången. Det är alltså inte bara fråga om att tillfoga honom obehag.

Det var inte första gången något liknande sades i officiella sammanhang, i budgetpropositionen 1975/78 fanns följande påstående:

Det har under senare år blivit allt mer uppenbart att frihetsberövande påföljder är behäftade med nackdelar, bl a från humanitära och effektivitetsmässiga synpunkter.

Med så hårda ord och generella uttalanden är det intressant att veta vad man grundade ståndpunkterna på. I BRÅ-rapporten, som är benämnd som en idéskrift, har man dock vissa svårigheter med att belägga fängelsestraffens ”farlighet”. På ytan formulerar man det hela som att det rör sig om fakta. Fotnoterna är dock få och referenserna svävande. Man kommer gång på gång till en och samma doktorsavhandling av Bondeson och ett fåtal andra källor. Ja, på ett ställe erkänner man också:

Vår ståndpunkt grundas emellertid mer på värderingar än på fakta och belagd erfarenhet. Fängelsestraff är inhumana. Humanitära värden är visserligen svåra att mäta men har ändå stor betydelse.

Det märkliga är att denna BRÅ-rapport sedan har fått sådan betydelse som den fått för utvecklingen av påföljdssystemet och det refereras ofta till den som om den redogör för fakta om exempelvis fängelsestraffens farlighet. I den lanseras också tanken på att fängelsestraff ska komma ifråga först som ett sista alternativ vid val av påföljd, det vill säga det som senare blev BrB 30 kap § 4.

Men nu till historien om hur dessa mycket vaga påståenden om fängelsers farlighet inom straffrättens tankesystem blivit till en ”allmän sanning”.

Några år efter det att BRÅ-rapporten presenterats tillsattes den så kallade fängelsestraffkommittén. I direktiven till denna har BRÅ-rapportens vaghet förvandlats till något som mer liknar sanningar som kommitténs arbete ska vila på:

Av vad jag redan har anfört framgår att en utgångspunkt för kommitténs arbete bör vara att fängelsestraffet inte är ägnat att medföra några positiva effekter för den intagne själv utan tvärtom ofta har direkta skadeverkningar.

Sedan biter sig den här uppfattningen om de ”direkta skadeverkningarna” fast och blir allt mer en sanning. I SOU efter SOU, i departementsskrivelser och propositioner hänvisas flitigt till BRÅ-rapporten. I en dom från högsta domstolen 1982 (NJA 1982 s. 17) sägs detta, som har blivit till en ytterligare befästning av ”sanningen”.

Det torde numera vara en allmän uppfattning att frihetsstraff ofta verkar nedbrytande på den dömde och över huvud taget har övervägande negativa effekter för dem som straffas. Denna inställning ligger bakom flera senare ändringar i BrB:s påföljdssystem (se t ex prop 1980/81:44 s 9). Och som en grundläggande princip vid påföljdsval får anses gälla att frihetsstraff så långt möjligt bör undvikas …

Visserligen har rättsläget ändrats en aning genom 1989-års reform med införandet av så kallade ”artbrott”. Det vill säga brott som på grund av sin art ska leda till fängelse. Men trots det lever dock uppfattningen från 1976 kvar som en grund om fängelsernas farlighet. Det kan exempelvis låta så här idag i Lexinonkommentaren till brottsbalken:

Detta gäller särskilt mot den bakgrunden att fängelsestraffet har många negativa skadeverkningar … och praktiskt taget inga positiva … effekter. Långa fängelsestraff anses vara socialt, mentalt och fysiskt nedbrytande och ofta kontraproduktiva … Korta fängelsestraff har kanske inte dessa konsekvenser, men anses i gengäld vara meningslösa; de har ingen tydlig eller ens påvisbara.

Men stämmer det inte då, som sagts genom alla dessa år, att fängelser är skadliga, farliga? Påståendet är väldigt generellt formulerat. Det ser ut som om det rör sig om ett empiriskt grundade påstående.

Jämför det sagda om fängelser med den här satsen: ”Eld är farligt”. Är den sann? Ja, till att börja med måste den specificeras. Vad menas här med eld? Gäller påståendet alla situationer? Men vi kan när det gäller elden med lätthet konstatera att om vi exempelvis sträcker in handen i en brinnande brasa så uppstår brännskador. Går det lika lätt att påvisa fängelsernas skadeverkningar?

Till att börja med är begreppet ”fängelse” väldigt vitt. Syftar vi på alla fängelser i hela världen? Colombia, USA, Indien, Nederländerna, Sverige? Är det ett tidsobundet påstående? Sedan när det gäller individerna, ”fångarna”, är den gruppen så homogen att det går att säga att de negativa skadeverkningarna gäller för alla?

Vad ska vi göra med alla vittnesmål från före detta intagna i Sverige och på andra ställen som talar om att ”fängelset räddade mig”. Det kan gälla missbrukare som fått vård, unga som fått utbildning, andra som fått en tankeställare. Men för sådan individualitet finns ingen plats i de nyklassiska på allmänpreventionen grundade tänkesättet. Där är fängelser farliga.

Finns det då inte forskning som visar att ”fängelser är skadliga? Frågan är inte så enkel. Det går med åtskilliga reservationer och specificeringar att säga saker om hur avskräckande vissa straff är. Det går att tala om återfall i brott utifrån olika undersökning. Ja, man kan också uttala sig om vilka behandlingsformer som ”works” etc. Men komma upp på nivån som de citat som jag redovisat här är på med den tvärsäkerhet som råder i dessa är det svårt att nå.

Redan i BRÅ-rapporten erkände man, som vi såg ovan, att utsagorna om fängelsestraffets skadeverkningar mer byggde på värderingar än fakta och belagd erfarenhet. Här har vi nog också problemets kärna. Det är rättspolitik förklätt till fakta. Och det ser vi även idag. Nu benämner man stundtals BrB 30 kap § 4 som utflödet av något man kallar en ”humanitetsprincip”. Det svåra blir då att den som vill argumentera mot det kloka i att ha en presumtion mot fängelsestraff, som i exempelvis BrB 30 kap § 4, automatiskt hamnar på den ”inhumana” sidan. Faktabaserad argumentation biter inte heller för den får ingen plats i ett tankesystem som utgår från vissa så kallade ”värderingar”. Med ett fint ord kan man kalla påståendena om fängelsernas farlighet för paradigmatiska. De anger grunden för och gränserna för ett visst tänkesätt. De är därmed svåra att argumentera emot så länge man befinner sig i detta tankesystem.

Men det är inte bara det att de inte går att argumentera emot. Vissa saker går inte helt enkelt att prata om. Eftersom nyklassicismen så kategoriskt avvisar individualprevention finns det inte rum för diskussioner om exempelvis inkapacitering. Populärt uttryckt få bort notoriska förbrytare från gatan och skapa lugn och ro för andra. Ja, hela fängelsesituationen blir i mycket ointressant att diskutera. Eftersom fängelser är farliga och omöjligt kan medföra något gott blir det ställen där människor bara ska stanna så kort tid som möjligt.

Det är, som jag sa inledningsvis, fyrtio år sedan BRÅ-rapporten kom. Den utgick från den tiden med 1960- och 1970-talens fängelser och intagna och att fängelserna just då, som man påpekade, ”utsatts för en växande och allt häftigare kritik”. Rapporten är ett tidsdokument som tyvärr fått leva kvar allt för länge.

Hur har det kunna bli så här? I mitt förra inlägg hade jag fokus på ”rättsdogmatiken” och dess betydelse för straffrätten. I nästa inlägg tror jag att det är dags att nämna namn. Vilka är det som stått på barrikaderna sedan slutet av sextiotalet och framåt och predikat om de farliga fängelserna? Varför har ingen påpekat att kejsaren är naken när man repriserat halvsanningar från 1970-talet med allt större emfas?

Fortsättning följer …

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

Jag får ofta frågan om varför straffen är så låga, varför det inte maxstraff utdöms, varför höjningar av straffsatser inte ser ut att få genomslag i domstolarna? Än så länge har jag avstått från att svara. Nu ska jag göra ett försök. För det ligger något i det människor undrar över. Det är nämligen inte bara Riksdagen som har kontroll över straffmätningen.

Men först. Det bästa som har skrivits på ett kortfattat sätt om varför vi använder straff är av filosofen Nietzsche, 1887. Det är bara cirka fyra sidor långt i boken Om moralens härstamning. Han ställer där frågan, varför straffar vi? Han säger att det är nästan omöjligt att svara på frågan varför vi gör det. Men om vi delar upp det hela i två delar kommer vi närmare en förståelse. För när det gäller straff, säger han, finns det det som är relativt stabilt över tid. Det han kallar bruken, som att vi låser in folk. Men sedan finns det det mer flyktiga och föränderliga och det är ändamålen, förväntningarna etc. som är kopplade till bruken. Han säger om straffet historia att det är historien om ”straffets utnyttjande för det mest olikartade ändamål”. Så är det nog fortfarande idag.

Det är just det här jag tänkte skriva om. Om de olika konkurrerande synsätten på straff som finns idag. För det är inte så enkelt som att det är Riksdagen som bestämmer genom lagstiftning hur det ska vara.

För att förklara detta och för att förstå hur synsätten på straff kan variera och olika synsätt kan få genomslag måste ett begrepp införas här som de flesta inte ens har hört talas om, rättsdogmatik.

Så här ser många rättsvetare på kriminalisering och rättsområdet straffrätt. Lagstiftaren ger generella regler. Dessa är tomma ord utan en organisation som ser till att reglerna följs. För det har vi damarrollen, domstolarna. En rättsordning är, utifrån detta synsätt, mer än bara lagstiftning. Domaren härleder i och för sig sin kompetens från lagstiftaren men det är praktiskt taget omöjligt att åstadkomma lagstiftning som inte kräver precisering och utfyllnad, påpekas ofta i sammanhanget. Genom denna precisering och utfyllnad uppstår ett ”annat” rättssystem än bara det som går att utläsa ur lagtexten, något som jurister lite slarvigt brukar ange som ”gällande rätt”. Det svåra är bara, brukar man då tillägga, att i ett modernt samhälle, där kunskapen om denna gällande rätt är svåröverskådlig och fragmentarisk, greppa helheten och uppnå hög grad av rättssäkerhet. Därför krävs att lagstiftarens och domarens arbete kompletteras av rättsvetenskapen, säger man. Den särskilda del av rättsvetenskapen som är komplementet brukar kallas för just rättsdogmatik. På straffrättens område talar man ofta rättsdogmatikens uppgift är att göra en rationell rekonstruktion av gällande rätt. Det låter komplicerat men vad det handlar om är att man utifrån den fragmentariska ”gällande rätten” inför systematik, klassificeringar och skapa begreppsbildningar. Det låter vällovligt och relativt ofarligt men det har sina risker om vi kopplar det till Nietzsches tal om konkurrerade synsätt på straff . Den som ”rekonstruerar” får en stor makt.

Jag menar att vi kan se det idag. Politiken formulerar genom rättspolitiken sin syn på straff. Det talas om höjda straff etc. ibland. Men inom rättsdogmatiken, som starkt påverkar dömandet, finns många gånger andra uppfattningar. Rättsdogmatiken har också många gånger vunnit utan att politiken egentligen förstått hur det gått till.

För att förstå hur det har kunnat bli så här måste man gå till ett av straffrättsdogamtikens älsklingsslagord i Sverige:

Rättsdogmatik utan rättspolitik är meningslöst. Rättspolitik utan rättsdogmatik är farligt.

Den som brukar tillskrivas slagordet, även om han kanske inte själv formulerade det, är straffrättsprofessorn Alvar Nelsson. Och det var åren kring 1968 som idén slog igenom. Den innehåller två delar. Först en kritik mot en opolitisk hållning från rättsvetenskapens sida. Sedan också något ännu mer djärvt, en generell kritik av rättspolitik bland politiker som oupplyst och farlig om den inte leds av den upplysta rättsdogmatiken som ser längre och förstår samband och systematik.

De här tankegångarna har faktiskt lett till att det skapats något man kan kalla för ett straffrättsligt etablissemang i landet där rättsvetenskaparna engagerat sig (rätts)politiskt och bildat allians med högre tjänstemän inom justitiedepartementet med flera ställen. Ja, även högsta domstolen kan sägas ha fungerat som en ”tribun” för vissa.

En bärande och sammanhållande tanke som man haft ända från slutet av sextiotalet och fram till idag är misstron mot straff. Den kan ses i antologin Den första stenen som en hel generation juriststudenter läste och formades av. I den trummas budskapet om den farliga rättspolitiken in.

Det går tydligt att se även idag de konkurrerande synsätten på straffens ändamål som finns mellan de som talar om fängelsestraffens negativa sidor och de som lite slarvigt kan sägas stå för ”hårdare straff”. I grunden handlar det också om vad fängelsestraffen ska utnyttjas för. Inkapacitering är fult för den ena sida, de som inte tror på straff. Den andra sidan påpekar istället behovet i sig att få bort de brottsaktiva ”från gatorna” och stödjer tanken på inkapacitering. I fråga efter fråga kan man se hur synsätten bryts mot varandra.

Alliansregeringen försökte införa en skärpt syn på allvarliga våldsbrott. Det kan väl sägas ha gått så där. Jag menar att en starkt bidragande orsak till att det inte lyckats på det sätt som rättspolitiken önskade går att finna i rättsdogmatiska uppfattningar om både hur det är och borde vara på området.

Jag tror att det är på tiden att man gör upp med tanken på att rättspolitik utan rättsdogmatik är farligt. Tanken har givit en viss form av rättsdogmatik trumf på hand i förhållande till politiken.

Är då det mycket generella påståendet om fängelsestraffens ”farlighet” riktigt.?Visst går det att finna stöd i kriminologisk forskning för påståendet men det går inte att använda för att argumentera emot i stort sett allt som har med fängelsestraff att göra.

Vad det lett till är exempelvis idén att domstolarna inledningsvis ska avstår från att döma till fängelse och först efter ett antal återfall döma ut det straff som motsvarar brottets straffvärde. Jag tror att det är dags att se över den normen. Den är sprungen ur en ett synsätt som speglar tankegångar från mitten till slutet av 1900-talet. Men fungerar den i det samhälle vi har nu? Fungerar denna ”kvalificering” för fängelsestraff i förhållande till exempelvis den gängmiljö vi har? Jag är tveksam.

Det är på tiden att sätta fokus på straffrättsetablissemangets järngrepp över rättspolitiken och i förläggningen av vad som ska vara gällande rätt på straffrättsområdet. Som det är idag har slagordet rättspolitik utan rättsdogmatik är farligt lett till många gånger odemokratisk intervention från rättsvetenskapen över politiken i ”upplysningens” namn.

Här ligger också svaret på varför straffen är så låga! Det är inte enbart politiken och domarna som bestämt agendan.

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

Jag får ofta frågan, finns det någon ljusning? Det är polisen det syftas på då. Svaret blir alltid det samma. Tyvärr finns det lite som tyder på det i närtid. Tvärtom, tyder mycket på att det inte ljusnar snart. Varför? Jag tänkte här ta upp två tecken som inte tyder på ljusning.

1. Det som polismyndigheten har varit sysselsatt med under reformens första år är, som man uttrycker det själva, att  ”ta bort hindren för att polisen ska kunna bli effektiv”. Det har man gjort genom olika organisatoriska åtgärder. Där har man styrts av en form av ”filosofi” som bland annat tagit sig uttryck i att uppfylla mål som att 50 % av resurserna ska hamna i de nya polisområdena. Det här har lett till en ”utsmetning” av resurserna.

Operativt behövs det reserver både för ordningsverksamhet och för utredning av brott. Genom utsmetningen och tanken att alla kan göra allting finns inte resurser att tillgå när de snabbt behövs. Rinkeby är ett talande exempel.

Vad man istället gör när inte reserv finns är att man förstärker genom att flytta folk. Stockholmare åker till Skåne. Då uppstår det luckor i Stockholm. Sedan uppstår det problem i Stockholm och då skickas det dit folk från Göteborg osv. Polisledningen ser detta som ett styrkebesked. De berömda ”hindren” är borttagna. I själva verket är det ett tecken på polisiär svaghet att man från högsta ort måste sitta och skyffla folk fram och tillbaka i hopp om att släcka tillfälliga bränder.

Utifrån detta är det lite som tyder på att ljusningen är nära.

2. Skjutningarna, kommer problemet att lösas genom de åtgärder som vidtas nu i form att ”förstärkningar”? Eller genom att justitieministern säger sig ha en strategi för att ”knäcka gängen”? Tydligen ska den ”knäcken” främst komma från Tegnérgatan 23, 2 och 3 tr, det vill säga från Brå.

Ni kommer väl ihåg rapporten för några år sedan om de 55 utsatta områdena. De snävades in till ett mindre antal sedan, 53, och man försökte säga att det egentligen bara var ca 15 som var särskilt utsatta. Men genom att säga det så missade man budskapet. Det finns ett 50-tal områden som är på glid. Inget tyder på att utvecklingen vänt sen dess. Snarare tvärt om.

Om skjutningarna blir färre är nog mer tur och beroende av andra omständigheter än de åtgärder som nu vidtas. För grogrunden är kvar för kriminaliteten och gängen. Förutsättningarna för att de ca 15 särskilt utsatt områdena blir fler och inte färre är därför stor. Och sannolikheten för att vi sett peaken för problemen med skjutningar i dessa områden är tyvärr liten.

Ygeman fick i Riksdagen en fråga om de ”55 områdena”. Hans svar är typiskt för synsättet som råder. Han sa att under den närmaste tiden kommer polisens siffror för närvaro att släppas och han är ganska övertygad om att [man] kommer att se att polisens närvaro det senaste året i de här socialt utsatta områdena har stärkts, att det är betydligt fler poliser i de här områdena.

Tyvärr Ygeman, grov kriminalitet stävjer man inte genom blott ”närvaro”. Det krävs andra och mer permanenta lösningar där ”närvarotänkandet” får maka åt sig för mer uthålligt underrättelsestyrt polisarbete. Mina egna högst ovetenskapliga undersökningar, via samtal, om vad som händer i de 14 områden som det sägs satsas särskilt på är att det inte hänt särskilt mycket. På basplanet känner man föga av de stolta satsningarna.

Men vidtas det inga åtgärder alls? Jag skulle vilja säga att det som var normal polisverksamhet för 5 år sedan idag räknas som ”satsningar” om det sker.

Ingen ljusning syns således tyvärr i de ”55 områdena”. Vapnen finns där, de svarta pengarna finns där, villiga yngre män som vill följa i andras fortspår finns där. Områden som likt wannabee’s vill kvala in i klubben av de ”ca 15” finns också. Spridningsrisken är överhängande.

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

I stort sätt alla argumenterar nu för att vi behöver fler poliser. Det är bara antalet som varierar. Särskilt efter händelserna i Rinkeby har frågan om fler ordningspoliser dykt upp. För några månader sedan var det utredare som främst diskuterades. Men frågan om fler poliser är inte så enkel så att det bara handlar om antal, kvantitet. Frågan har fler dimensioner. Det finns tre saker man måste hålla i huvudet samtidigt. Kvantitet, sort och kvalitet. Jag kommer här främst att tala om ordningspolisverksamhet. (Jag vet att jag är gammeldags när jag talar om ordningspolis, kriminalpolis etc. men nyspråket inom Polisen har inte varit till nytta för någon egentligen.)

Kvantitet. För tillfället pratas det mycket om den rapport som ekonomerna inom Polisen sägs ha producerat angående hur mycket resurser som myndigheten får ut av sina anställda i ”faktiskt arbetstid”. Rapporten ska presenteras för rikspolischefen och den är hett eftertraktad av många journalister före det.

Problemet har analyserats flera gånger förut med samma nedslående resultat varje gång. Vi har Stefan Holgerssons analyser, vi har de analyser som varje länspolismästare tidigare gjorde. Men det måste påpekas att problemet gäller brett inom svensk arbetsmarknad och särskilt i offentlig sektor. För innan vi får fram vad som är den faktiska arbetstiden som arbetsgivare har till förfogande måste man först räkna bort sådant som sjukskrivningar, barnledigheter, vård av sjukt barn, studieledigheter, ledighet för fackligt arbete, friskvård, utbildning med mera. Gör man detta hamnar man på siffror som brukar uppröra. 30% i faktisk disponibel arbetstid nämns ofta som ett grovt mått vid arbetstidsplanering. Jag vet inte hur ackurat den siffran är.

Men när det då gäller debatten om fler poliser måste detta vägas in. Om man bara genom kvantitet vill lösa problemet med ”polisbrist” är det mycket svårt. Det behövs väldigt många nya poliser för att genom kvantitet komma till rätta med problem.

Slutsats, bara fler poliser i sig är ingen lösning.

Sort. Tar vi det som hände i Rinkeby med upploppet där är det ett mycket bra illustrativt exempel. Medan upploppet pågick samlades några kilometer därifrån, enligt medierapporter, poliser som avvaktade till dess man var fulltaliga och redo.

Hade detta istället inträffat för inte så länge sedan hade ingripandet med säkerhet kommit tidigare. För då fanns piketerna, som idag är en form av regional insatsstyrka kopplade till de regionala operativa avdelningarna. Går vi ännu längre tillbaka i tiden hade vi tunnelbanepolisen som var mycket duktiga på att hantera folksamlingar i svåra situationer. Det fanns också andra mer rörliga enheter.

Idag har vi SPT-konceptet, särskilda polistaktiken. I sig utmärkt men det bygger på att SPT- poliser vid en händelse måste kallas in. Det uppstår en inställelsetid. Överhuvudtaget har ett kommenderingstänkande tagit över. En typisk kommendering är något man känner till i förväg. Det är en fotbollsmatch, demonstration, statsbesök eller något likande. Men händelserna i Rinkeby var ingen kommendering i den meningen.

I grunden handlar problemet om något som startade reden i slutet av 1990-talet, avskaffandet av specialister och specialiteter inom Polisen. Avskaffandet av rotlar, tänkesättet att alla kan göra allting, är exempel på detta. Det senare krönt av den idiotiska strategin från genomförandekommittén att ”alla är utredare”. Det är i mycket ett von oben-perspektiv där det från ovan inte tycks vara så svårt att vara polis i olika situationer. Därmed har det också osynliggjorts att polisverksamhet består av flera olika professioner, specialiteter.

Slutsats, tillför man kvantitativt fler poliser kommer det inte att lösa problemet med att det idag saknas specialister inom alla områden.

Kvalitet. Polisen har idag en gigantisk ”utbildningsskuld”. Den hänger till en del ihop med de två förgående ”dimensionerna” av polisproblemet. Om den disponibla kvoten av poliser i daglig verksamhet är låg så blir också motivationen att skicka personal på kurser låg. Längre utbildningar kommer överhuvudtaget då inte ifråga som något verkligt alternativ.

Men också ”allpolis-tänkandet” spelar in här. Om alla kan göra allting och den främsta frågan blir att placera så många poliser som möjligt i olika lokalpolisområden framstår också utbildning som mindre viktigt. Det blir det man kan spara in på. Dessutom blir det till en nedåtgående spiral. Ju, färre som har specialiteter och olika former av utbildning desto mindre blir förståelsen för vilken utbildning som krävs och ju mer utslätad riskerar utbildningen att bli.

Det enda sättet för en polis på basplanet att göra karriär idag är att bli ”chef”. Det är så man får upp lönen. Det är så man kan gå vidare. Men för verksamheten som behöver specialister är detta inte i sig något bra.

Sedan har vi problemet med högre polischefsutbildning. Efter det att kravet på juristexamen avskaffade och den gamla formen av chefsutbildning och karriär avskaffades har Polisen inte lyckats skaffa en solid och bra chefsutbildning. Ett flertal utredningar har pekat på ledarskapsproblemet inom Polisen. Trots alla försök har man ännu inte kommit tillrätta med de problemen. Tyvärr gäller de slutsatser som tidigare lagman i Stockholms tingsrätt Carl-Anton Spak drog i utredningen DS 2004:34:

Enligt utredningen finns det alltså brister både i utbildningssystemet för poliser i allmänhet och i rekryterings- och utbildningssystemet för polischefer. Utredningen menar att Rikspolisstyrelsen bör ta ett större ansvar för grundutbildningen av poliser genom att bli tydligare i sitt kravställande på utbildningens innehåll och genom att i större utsträckning låta göra utvärderingar av grundutbildningen.

Regeringen bör överväga att åter införa en för hela det svenska polisväsendet enhetlig och grundläggande polischefsutbildning.

2004! Jag säger inte mer. För det man gjorde efter 2004 tyvärr inte löst problemen.

Slutsats, utbildning i olika former är också en dimension som måste vägas in när tillskott av nya poliser diskuteras.

Ska vi ge svar på frågan om hur många poliser till vi behöver måste detta analyseras utifrån minst tre dimensioner — kvantitet, sort och kvalitet — i annat fall riskerar varje satsning att till stor del bli bortkastad.

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

Tillfrågade om vad orsakerna till upplopp, bilbränder eller kriminella karriärer är hörs inte sällan reptilsnabbt svaret, frustration. På frågan om vem som står för upplopp och bilbränder kommer svaret lika snabbt, frustrerade unga män. När en f.d. kriminell intervjuas om orsaken till varför han, det är ofta en han som intervjuas, blivit kriminell hörs också svaret lika ofta, frustration. Sällan ställs någon följdfråga när ordet frustration har framsagts. För i grunden är det ju en känsla och vem kan ifrågasätta en känsla?

Jag börjar mer och mer tro att frustration är en dålig förklaring till upplopp, bilbränder eller kriminalitet. Däremot kan man förstå individers känslor i olika situationer utifrån det undflyende begreppet frustration. Jag kommer att komma tillbaka till skillnaden mellan att förklara och att förstå i dessa sammanhang.

Först, om traditionen att förklara samhällsfenomen utifrån frustration. När det gäller kriminalitet har den minst hundra år på nacken och den blev särskilt populär från 1930-talet och framåt. Idén var, om man förenklar den, att kriminalitet orsakades utifrån en känsla av avsaknad av status. Orättvisor i samhället gjorde att breda grupper inte kunde uppnå de ”mål” som var idealen i samhället, småborgliga ideal om materiell standard, utbildning etc. Varför de inte kunde uppnå målen var att de saknade ”medlen” för det genom samhällets ojämlikhet. Det leder till ”frustration”, sas det, som driver in individer i kriminalitet och andra destruktiva beteenden.

Problemet med denna och liknande tanketraditioner är mysteriet med ”den skötsamme arbetaren”. Den skötsamme arbetaren har också alltid varit ett problem för revolutionära rörelser. Särskilt i Sverige har historiskt sett revolutionär vänster haft problemet med att greppa varför inte de förtryckta gör uppror. De man ofta missade var att förstå den roll frikyrkorörelser och nykterhetsrörelser påverkat tänkesättet för att forma den skötsamme arbetaren.

När minnet av dessa rörelser förbleknade har det varit populärt att försöka förklara fenomenet med den skötsamme arbetaren utifrån att de är ”mutade”, materiellt, inte är medvetandegjorda om förtrycket eftersom de ”sövs” av den borgerliga kulturen, eller på något liknande sätt.

Frustration, vrede, ilska är dock riktiga mänskliga känslor. De går att förstå sig på. Alla känner dem. Ingen har patent på dem. De kan uppstå inifrån utifrån begränsningar som vi själva sätter upp eller känner. De kan vara resultat av yttre hinder. De kan användas av personen själv eller av andra. Många politiska framgångsrika rörelser har haft vreden som bränsle. Men frustrationen kan också leda till sjukdom, depressioner. Det är en mäktig kraft och därför också exploaterad för att förklara saker, som kriminalitet.

Men som förklaringsmodell fungerar frustrationen inte som den förlösande pusselbiten. Ja, det går att förstå varför en ung man i en utsatt miljö känner frustration. Men det är när denna ”enda” känsla blir till en förklaring som ”bygget” rasar samman. Hur förhåller sig denna känsla exempelvis till den enorma dragningskraft som den svarta ekonomin där narkotika är navet har? Sedan har vi den skötsamme arbetaren igen. Känner han eller hon inte frustration av att stiga upp tidigt, åka långt till ett arbete som inte bara innehåller trevliga ”förverkligande” sidor och arbeta för en låg lön? Finns det två sorters människor månne, de frustrerade och de ofrustrerade?

Vad jag främst här vill göra här är att så ett frö av tvivel. Varje gång du hör någon använda ”frustration”, som förklaring, vad menas? Är det hållbart? Är vissa reaktioner utifrån frustration mer ursäktliga? Men det går också bra att göra som jag: Varje gång jag numera hör ordet ”frustration”, osäkrar jag min revolver!

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

Läs min artikel om zonförbud, Dagens Juridik:

Förslaget om zonförbud – rättssäkerhet och ordningsbestämmelser kan faktiskt gå hand i hand-ga-hand-i-hand

Jag kommer snart med en längre text om ordningsföreskrifter.

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

Återkommer nu till min och Stefan Holgerssons granskning av Statskontorets utvärdering av Polisens omorganisation. Sedan sist jag skrev på denna sida har Stefan H gjort en uppföljande intervju med projektledaren Johan Sørensson. Allt material kommer vi succesivt att lägga ut.

I mitt förra inlägg, Operationen lyckades men patienten dog, uppmärksammade jag vilken form av utvärdering Statskontoret, som regeringens stabsmyndighet, gör. Det särskilda uppdrag de fått gör att de inte ska analysera sådant som verksamhets resultat och kvalitet i sig utan fokus är på  om förutsättningarna för att skapa bättre resultat och kvalitet skapas genom reformen. Uppdraget är inte helt klart här för det sägs också att man ska följa polisens resultat.

Det här gör att utvärderingen blir mycket svår att göra för var går gränsen mellan förutsättningar för ett förbättrat verksamhetsresultat och ett verkligt förbättrat verksamhetsresultat? Det hela kan illustreras av en sammanfattande bedömning som Statskontoret gjort. Den lyder så här:

Statskontoret bedömer att oförutsedda händelser har bidragit till att ombildningen har fördröjts.

Man förklarar det närmare i texten på detta vis:

Hanteringen av flyktingsituationen och den ökade belastningen på asylmottagningssystemet är exempel på en extern händelse som polisen själva säger har påverkat genomförandearbetet.

När jag frågar om detta vid intervjun säger Johan Sørensson att DN har visat att det inte lagts så mycket resurser på detta men det man syftar på i rapporten är något annat. Lyssna på detta klipp:

 

Vad man har gjort, säger han alltså, är att ”man har pratat väldigt mycket om den här frågan”.  Det är den belastningen det således handlar om.

Det hela är ju väldigt märkligt. Här har vi alltså en myndighet, Polisen, som ska ansvara för ordning och säkerhet i riket. Så uppstår en händelse som är potentiellt systemhotande, vad gör man? Man pratar sig själv ner i brygga, så att säga, enligt egen uppgift.  ”Pratande” har tagit ”kraft”, säger Sørensson i klippet.  Kan verkligen prat paralysera polisen?

Nu är det ju bara det att polisverksamhet handlar konstant om det oförutsedda. Det är liksom kärnan i verksamheten, att hantera det oförutsedda i stort som smått.

Jag tror att Statskontorets fokus på ”förutsättningar” här spelar dem ett spratt. Man nöjer sig med vad ”polisen själva säger”. De går inte det där extra steget för att fråga sig hur det kan komma sig att ”pratande” om en händelse kan ta så mycket kraft från en polisorganisation att de missar andra mål?

Båda intervjuerna, min och Stefan Holgerssons, kommer senare att läggas ut. Det för att alla som vill också ska kunna skapa sig en bild av om våra tolkningar är riktiga.

Podcast: Play in new window | Download