I morse var jag med i P1-morgon och kommenterade en nyhet om ordningsvakter. Jag har inte skrivit här på ett tag. 1: a februari gick jag i pension några år för tidigt. Jag har inte tänkt skriva så mycket här. Tänker inte heller göra det så ofta. Men frågan om ordning intresserar mig.
Ekot har undersökt hur många kommuner som anlitar ordningsvakter för att bevaka delar av center och stadskärnor. De har funnit 54 stycken.
Lagen om ordningsvakter ger polismyndigheten en extra möjlighet att förordna ordningsvakter utanför de traditionella områdena för tjänstgöring. Det traditionella sättet att förordna ordningsvakter styrs av 2§ i lagen om ordningsvakter. Det är framförallt vid allmänna sammankomster, offentliga tillställningar eller där alkohol serveras till allmänheten som det sker. Genom lagändringar har man också möjlighet att förordna ordningsvakter vid domstolar och offentliga sammanträden hos kommuner och landsting.
Men förutom detta finns alltså en extra möjlighet, 3§, vid ”särskilda behov” och det är av ”väsentlighet från allmän synpunkt”. Det är den här möjligheten som de 54: a kommunerna utnyttjat genom att ansöka hos polismyndigheten om att ordningsvakter ska förordnas för att bevaka delar av center och stadskärnor.
För att förstå problemen måste man se det dels ur ett kortare perspektiv, dels ur ett längre perspektiv. Ur det korta perspektivet har senaste tidens utveckling vad gäller polisen efter omorganisationen spelat in. Det finns helt enkelt inte poliser som sköter de uppgifter som kommunerna önskar ska bli skötta vad gäller ordningsverksamhet i deras kommuner. Sedan har också det ökade fokuset på trygghet spelat in för att aktualisera frågan. Allt sådant som problemen kring de nordafrikanska gatubarnen, oro i förorterna etc. har också spelat in.
Ser man det hela ur ett längre perspektiv har ordningsverksamheten länge varit satt på undantag. Man kan spåra det hela tillbaka till de antiauktoritära tankarna på 1970-talet och även längre tillbaka till 1960-talet när straffrätten reformerades och många av de ordnings- och ohörsamhetsregler som fanns avskaffades. Jag har tidigare benämnt det hela som att en ”ordningslucka” uppstått i svensk rätt. Lagstiftning med mera kring ordning är rätt torftig och utgår ifrån att ordningsverksamhet i grunden bara berör två företeelser som kan sammanfattas i orden, sprit och politik.
Svensken har varit ”olydig” när han/hon druckit alkohol eller vid politiska manifestationer. Sedan har företeelse efter företeelse uppstått. Oordning i samband med idrott, exempelvis fotbollsmatcher. Oror i förorter med flera platser med allt från störningar till brottslig verksamhet som bilbränder etc. Lagarna och ordningsverksamhetens praktik har ”famlat” sig fram.
Det saknas helt enkelt verktyg för sådant som att gäng dominerar en del av en stad eller ett köpcentrum. Vi har inte som Storbritannien möjlighet att komma tillrätta med vad som där benämns som ”anti social behaviour”. Förordning av ordningsvakterska nog ses i ljuset av också detta. Ett försök att lösa ett problem som vi inte har så många andra lösningar på just nu.
Vad blir då reaktionerna på förordnandet av allt fler ordningsvakter enligt 3 § i ordningsvaktslagen? Politiskt kan man se en skillnad mellan lokalt och centralt. Lokalt är man för att engagera ordningsvakter och har ju också de facto ansökt om så kallade §3-områden i sina kommuner. Centralt blir svaret, från exempelvis socialdemokraterna och moderaterna, att problemet bör lösas med sådant som fler poliser, höjda polislöner, ökad status för polisyrket. Man har något olika uppfattningar om hur det ska gå till men verkar eniga i synen på ordningsvakter som ett undantag.
Man skulle kunna säga att man mot ett konkret problem lokalt sätter upp ett framtida ideal centralt: Hur det borde vara. Men som alla förstår löser det inte problemen här och nu. Idealet skulle också kunna kallas för en policy, en målsättning. Politik är i mycket policy-driven. Man sätter upp målsättningar. Minska bilkörandet, öka tryggheten. Ibland sätter man siffror på dessa ideal, som 10 000 fler polisanställda. Men en målsättning är en strävan. En strävan som kan ta tid och tyvärr inte alltid uppfylls.
Det tråkiga här är att dessa ideal, målsättningar, leder till en viss handlingsförlamning här och nu. Tanken på att exempelvis reformera ordningsverksamheten genom lagstiftning tycks inte finnas.
Inom Polisen kan man se en liknande klyvnad. Centralt, kanske framförallt juristerna, bevakar det som sägs i exempelvis ordningsvaktslagen, 3 § ska bara tillämpas vid ”särskilda behov” och inte slentrianmässigt. Lokalt har man ett konkret problem med att man inte hinner med. Så kallade §3-områden blir en bra lösning.
Men forskarna drabbas också av samma fenomen. Inte då mellan centralt och lokalt utan med ideal. Man varna för sådant som, jag råkade göra det själv i P1, att förordning av ordningsvakter riskerar att göra så att polisen förlorar lokalkännedom. Men stämmer det verkligen?
I ett förhållande till ett ideal där vi har en bemannad polis som sköter ordningsverksamheten enligt regelboken så stämmer det säkert. Men så ser inte verkligheten ut. Det finns inga ”polisögon” och ”polisöron” där ute som sköter det som nu ordningsvakterna gör. Det motsatta gäller nog istället. Genom att ordningsvakternas ögon och öron får polisen lokalkännedom om sådant som de idag inte har.
En ordningsvakt lyder också under Polismyndigheten och det finns också en skyldighet i lagen att ”underrättad myndigheten om förhållanden som rör hans eller hennes verksamhet och är av sådan art att de bör komma till myndighetens kännedom”.
Men medan politik och förvaltning kivas och vi forskare är förnumstiga sker en annan utveckling som ingen tycks se. Framtiden för ”ordning” stavas nog varken som ”polis” eller ”ordningsvakt” utan som övervakning och teknik. Det är där framtiden ligger men det är ämnet för ännu en blogg.