Det var möte i Södertälje polishus härförledens. Thomas Rolén, regeringens särskilde utredare som leder arbetet med den nya Polismyndigheten, la ut texten. ”Tydligt uttalade löften till medborgarna om vilka brott som ska prioriteras ska bli mer styrande i den nya polisorganisationen som träder i kraft vid årsskiftet. Och dessa medborgarlöften ska utarbetas gemensamt mellan polisen, medborgare och respektive kommun runt om i landet.”( Länstidningen 5 nov 2014).
Tongångarna känns igen. Frågan är bara, är det så klokt?
Vi har representativ demokrati, det finns en vits med det. Demokratiskt blir det tydligt, ansvarsmässigt hanterbart. För, medborgarna, vilka är de? Bara genom en snabb titt ut i EU kan vi se att det inom unionen finns en mängd olika uppfattningar om vilka ”medborgarna” är, vilket ställer till en hel del politiska och rättsliga problem. Tyskarna har sin uppfattning, fransmännen sin uppfattning och engelsmännen en tredje uppfattning. Inte heller inom ett enskilt land som Sverige är det lätt att förstå sig på begreppet ”medborgarna” och än mindre vad de tycker. Har de någon form av gemensamma uppfattningar?
Dessa problem tycks dock inte hindra polisreformens arkitekter. De har ambitionen att kommunicera direkt med ”medborgarna”. Till på köpet för att prioritera och ge löften. Vän av ordning undrar dock om dessa prioriteringar inte redan är gjorda genom vår representativa demokrati. Ta brottsbalkens straffskalor, redan där har vi en prioritering gjord som bör fungera styrande för polisen och poliser. Kan ”medborgarna” månne ha andra uppfattningar?
Buskörning av mopedister och okynnesskjutning av fyrverkerier är exempel på sådana ”medborgarprioriteringar”, som diskuterades vid mötet i Södertälje. Hur viktar man dess prioriteringar mot vad riksdagen gjort genom att bestämma straffskalorna? Jag tror att det är en farlig väg man håller att slå in på.
”Tanken är att klara upp fler brott och det kräver mer samarbete med medborgarna. Det ska bidra till att skapa engagemang för ett tryggt lokalsamhälle”, säger Rolén som en förklaring till införandet av medborgarlöften. Det märkliga är att Rolén är kammarrättspresident. Han borde i sömnen kunna redogöra för svårigheten med att använda så tveksamt begrepp som ”medborgare” och ”medborgarna” och till det koppla ”dialog” och ”löften”.
Men det kanske är dags att skrota den representativa demokratin och istället införa fokusgrupper och medborgardialoger! Rolén med flera tycks gå före här.