Det finns olika synsätt på polisen. Ett är det som svensk politik har varit besatt av sedan 1965, ja, även tidigare än så. Det är polisen som organisation. Polisen som något stort och kraftfullt. I toppen har man gärna velat tro att det man styr är mäktigt. När man diskuterar polisen gör man det i termer av tusental när det gäller personal och miljarder när det gäller pengar.
Ett annat synsätt är det som kan sammanfattas i det engelska uttrycket ”the thin blue line”. Det är basverksamheten som är i fokus. Det är en mer realistisk syn på vad polisverksamhet består i. Det vill säga en eller två enskilda poliser i vardagen på väg till eller mitt i ett ingripande. Eller de enskilda poliserna i samtal med medborgare. Det är utredaren, inte som en anonym del i ett ”flöde”, som i kraft av sin profession är navet i en riktig polisutredning som inte bara har fokus på att lägga ner ärenden.
The thin blue line, den tunna blå linjen, speglar också ett faktum som få vill prata om. Den där ”linjen”, mellan den skötsamme medborgaren i samhället och kriminaliteten på andra sidan, är tunn. För i grunden är det just oftast två poliser på uppdrag som utgör den. I svensk polislag uttrycks det bland annat i att polisen ska ge allmänheten hjälp och stöd. Det är när polisen inte längre kan göra det som den tunna blå linjen brister.
Visserligen kan svensk polis kraftsamla. Den kan göra det vid fotbollsmatcher, terrorhot och annat. Men det är inte vardagen. Det är patrullen som är på väg, utredaren som arbetar med ett ärende som utgör vardagen.
I sommar har det varit fyra poliser nattetid i Jämtland. Orter som Bräcke och Ragunda kan sägas ha varit polislösa i flera år med undantag för punktinsatser. Det ser likadant ut i många delar av landet. Jag vill påstå att just där, på dessa ställen har den tunna blå linjen brustit. Polisen kan inte ge medborgarna hjälp och stöd. Och det är mycket allvarligt.
Sedan har vi de så kallade utsatta områdena. Dit där inte poliser beger sig utan understöd. Områden där gäng tagit över. Där har den också brustit, den tunna blå linjen. Och de som drabbas hårdast är de boende i dessa områden.
Vill man sammanfatta vad polisreformen gjort med svensk polis går det att göra med en mening. Vi har fått en mycket sämre polis än vi hade. Problem fanns tidigare men nu är svensk polis sämre än den varit och det kommer att ta lång tid att komma tillrätta med problemen.
Räddningen kommer inte att vara personal i tusental eller miljarder i tillskott. Det är en lång väg tillbaka till en polis som kan utgöra den där tunna blå linjen. Till en början handlar det om lön. Så väl för patrullen i Norrland på väg till ”polislöst land” med bristfällig information om vad man kommer att möta, som de poliser som måste åka in i förortens ”undantagsområde”.
Tyvärr, den tunna blå linjen har brustit på många ställen i vårt land. Den kommer inte att lagas med storstilade idéer om organisation som hittills varit undermedicinen. Det behövs en realistisk syn på vad polisverksamhet består av. Att det många gånger just består av exempelvis en man och en kvinna på väg i en bli till något okänt som ingen annan i vårt samhälle vill, kan eller vågar ta hand om.