Det är synd om polisminister Ygeman! Han ärver Asks felinriktade polisomorganisation och ska se till att inte allt kraschar för Polisen efter 1 januari 2015. Jag tycker synd om killen. Vad ska han göra? Han är bunden till händer och fötter av företrädarnas misstag. Misstag som kan sammanfattas i en naiv tro på att man från centralt håll med effektivitet, professionalism och trovärdighet ska kunna styra den vardagliga polisverksamheten som utövas ”on the beat”, i radiobilar, i förhörsrum och receptioner, genom centrala beslut/föreskrifter i detalj.
Det är till viss del synd om Rolén också, han som är satt att genomföra något han själv inte uppfunnit. Det är synd om honom när han försöker argumentera för att den centralisering av Polisen som kommer att ske efter 1 januari i själva verket är decentralisering. Det är synd om honom när han på alla sätt försöker bevisa att Polisen kommer att komma närmare medborgarna när omorganisationen i själva verket innebär att det blir längre till närmsta polis. Synd om honom när han får uppbåda all energi och uppfinningsrikedom som han har för att övertyga om att en tystad polisorganisation i själva verket just i denna stund är indragen i myndighetsvärldens bredaste dialogverksamhet om sin framtid. Övertyga om att det som är bestämt centralt egentligen kommer nerifrån.
Men det är inte synd om arkitekterna, före detta minister Ask, före detta expeditionschefen vid justitiedepartementet och utredaren av Polisen, Nils Öberg, med flera. Dem är det inte synd om. Det är däremot synd om oss inom forskningen som under åratal framåt ska försöka lösa gåtan, hur en moderat minister kunde tjusas av en enmyndighetsidé som till sin utformning mer för tankarna till planhushållningsideal än till moderata ideal om mångfald, konkurrens, självbestämmande och utsourcande.
Slutsats: det är väldigt synd om väldigt många. De nämnda, svenska folket, som inte kommer att få en bättre polis efter 1 januari och svenska poliser som kommer att få stå ut med väldigt mycket innan problemen är lösta.