I onsdags var jag i Umeå. Pratade om min bok ’Svensk polis’ för polisutbildningen där. Det var vid en personaldag med avslutande middag på det nya Gitarrmuset. Mycket trevligt. Jag har pratat om min bok vid ett flertal tillfällen. Men det kändes speciellt att stå där och prata om förhållandet mellan polis och politik samtidigt som dramat om budgeten pågick i Riksdagen.
Extra val i mars, i januari sjösätts polisreformen. Inte en optimal timing. I frasen ”regeringen styr riket”, som återfinns i regeringsformen, ligger mer än man först tror. Visserligen är ministerstyre förbjudet i Sverige. Det är regeringen som kollektiv som är ansvarig. Även om myndigheterna är självständiga är det ändå regeringen som ytterst kan avgöra väldigt mycket. När myndigheter och myndighetschefer navigerar sig fram i och med sin verksamhet finns hela tiden detta faktum om vem som ytterst bestämmer med. I utnämningsmakten av myndighetschefer som regeringen också har ligger dessutom en styrning som inte är oväsentlig.
Givetvis påverkas myndighetssverige av att vi har en mycket svag regering med oklart mandat. Den regerar ju inte ens med sin egen budget. Dagen före jag var i Umeå var Ygemans statssekreterare, Ann Linde, i Umeå och besökte då även hon polisutbildningen. Jag kan slå vad om att de lyssnade på vad hon sa på ett sätt där på tisdagen och skulle ha lyssnat på ett annat sätt om hon kommit i torsdag. En onsdag mellan men en ack så viktig onsdag.
”Men alla var ju överens om reformen”, säger många till mig. Med alla menas då alla politiska partier genom att en enig parlamentarisk kommitté kom med förslaget som röstades genom riksdagen. Jag ska i ett senare inlägg på denna sida gå igenom detta ”överens om”. Vad var det egentligen man var överens om och vad hjälper det den nya rikspolischefen? Han hade nog behövt stödet av uttrycket i regeringsformen om att det är ”regeringen som styr riket” och att han inte bara var utnämnd av en regering som hann sitta två månader innan krisen kom. Som sagt var, dålig timing, för reformens del.