Jag har läst Stefan Holgerssons bok Polisen bakom kulisserna. Kulisserna det handlar om är Polisens kulisser i form av den bild man vill förmedla av sin verksamhet. Holgersson beskriver en accelererande strävan från Polisens sida att visa en så tilltalande bild av verksamheten som möjligt. Han ger otaliga exempel på när den bilden varit viktigare än sanningen. Det är en mycket mörk beskrivning han ger av utvecklingen och framtidsutsikterna. Men det är en viktig bok.
Vi lever i en medialiserad värld. Ett utspel eller ett pressmeddelande kan vara viktigare än verkliga åtgärder eller reformer. Men är bilden helt svart vad gäller vårt nya medielandskap? Finns det inget stopp, ingen hejd, kommer det bara att bli värre och värre?
Ska vi förstå det hela, inklusive Polisens mediahantering, måste vi nog sätta in saker och ting i ett bredare sammanhang. Tidigare fanns få kanaler för masskommunikation. Tidningar, radio och tv. På exempelvis de lokala tidningar fanns det journalister som hade som enda uppgift, att bevaka polisen. De ringde direkt till befälen på orten. Inga mellanled i form av kommunikatörer hos polisen. För det var ju tidningen på orten som ägde kommunikationsmedlet, tidningen.
Vad har hänt? En explosion av andra sätt att kommunicera på. När ’gatekeepern’, i form av ägaren av kommunikationsmedlen, inte längre kan kontrollera allt uppstår en rad nya fenomen. Det är ett språng från masskommunikation till mass(egen)kommunikation. Egen på så vis att många fler än tidigare kan kommunicera genom nya och olika plattformar, inte minst social medier, så att det också når ut till många. ”Egen” i form av att individer, men också företag och myndigheter, har möjlighet att styra själva vart man vill rikta sig och vad man vill välja att ta till sig.
Mycket av det som Holgersson beskriver är en funktion av detta. Vi lever fortfarande i den första yran av det nya medielandskapets möjligheter. På varje myndighet sitter en liten Bagdad Bob och trumpeter ut glada bulletiner. Men hur länge kommer det att hålla?
En aspekt som är stark i den nya mass(egen)kommunikationen är att det går lätt att välja vad man vill ta till sig. Tidningarna har fått känna av det, tv börjar få känna av det. Jag är helt säker på att även den ”självstyrda” kommunikationen från myndigheternas kommunikationsavdelningar kommer att få känna av det. Vem orkar lyssna på Bagdad Bob i längden? För det nya medielandskapet skapar också nya möjligheter att titta bakom de tjusiga kulisserna. WikiLeaks är ett extremt exempel på detta, vi har en mängd andra exempel. I polisvärlden kan vi nämna sådant som blaljus.nu, varje ljugande beslutsfattares mardröm, eller alla bloggare, twittrare med flera.
Men visst borde staten kunna göra något för att styra sina myndigheter bort från vägen att missbruka de nya möjligheterna att kommunicera. Formellt skulle man kunna meddela i regleringsbrev med mera, som styr myndigheternas arbeta, vad som ska vara grunden för kommunikationen från en myndighet till medborgare och andra. Man skulle kunna kräva återrapportering om hur man använder information i sin verksamhet. Göra inspektioner. Tillskapa någon form av ”klagoinstans”, en form av ombudsman för informationsgranskning, dit medborgare kan vända sig.
Men det största hoppet står dock till att informationsdumhet i det långa loppet inte lönar sig.