Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219
Den senaste veckans händelser med allt fler larm angående Polisen kris har fått mig att försöka titta i kristallkulan och förstå vad regeringen håller på med. Vad håller de på med?
Jag tror att regeringens plan för hösten varit den här, före alla larmen och inte minst Christer Nordströms modiga utspel: Man skulle i budgeten annonsera en resursförstärkning till Polisen. Sedan skulle man invänta Statskontorets utvärdering av omorganisationen och utifrån den göra förändringar som skulle möjliggöra för Dan Eliasson att sitta kvar. Exempelvis att skuldbelägga genomförandekommittén.
Vad har jag för stöd för detta?
Det började i Studio 1 i veckan när Ygeman svarade på kritiken om krisen i Polisen. Där gick det att skönja den nya strategin som sedan blivit tydligare och tydligare för varje uttalande. Ygeman sa så här:
I den mån det har gjorts felbedömningar i polisorganisationen och dess genomförande ska vi ta till oss detta och rätta till … Vägen framåt är ju att alla parter faktiskt blir mer konkreta och säger det här och det här har blivit bra med organisationen … det här har gått helt bort i tok … organisationen i sig har inget värde.
Det är just de där orden på slutet som speglar förändringen och som har upprepats och förtydligats allt mer. Men det är bara det att för genomförandekommittén, med Thomas Rollén i spetsen, och för rikspolischefen Dan Eliasson med sin ledningsgrupp har ”organisationen i sig” och dess bakomliggande idéer haft just ett värde ”i sig”.
Omorganisationen hittills kan delas in i tre faser. Den första fasen hade ett fokus på regeringens styrning av polisorganisationen och speglar det som hände på utredningsstadiet när den parlamentariska kommittén arbetade.
Den andra fasen kan beskrivas som en strävan efter enhetlighet och representeras av genomförandekommitténs arbete. Studerar man Genomförandekommitténs arbete är det som fått mest genomslag skapandet av sex nationella avdelningar; ekonomi, juridik, IT, kommunikation, HR och utveckling. Dessa avdelningar skulle bilda separata ”rör” och skära rakt ner i organisationen, förbi regionerna och regionledningarna med alla problem det fått. Till detta finns två ytterligare centraliserande skapelser. En nationell ledningsgrupp med rikspolischefen i spetsen och Nationella operativa avdelningen med så kallat processansvar för all polisverksamhet i hela landet. Även om man retoriskt talade mycket om ”närmare medborgarna” och att polisorganisationen skulle byggas underifrån så var huvudtendensen en strävan efter enhetlighet. I sin iver att förändra tillsatte man dessutom fler arbetsgrupper och skrev fler PM, förslag och konstruerade fler styrinstrument än någon kan räkna. Där och då grundlades det kaos som kom senare. Slagordet verkar ha varit, allt genast! Eller som man säger i reklamen när det gäller pizza, extra allt!
Den tredje fasen, efter januari 2015, kan benämnas som en anpassning av Polisen till en kundorienterad förvaltningspolitik. Det är samma program för förändring som Dan Eliasson drivit igenom i både Migrationsverket och Försäkringskassan när han varit generaldirektör där. Begreppet ”kund” är här centralt. Som alla insatta vet är han också i det närmaste förälskad i sådant som Lean management.
Sammanfattar man dessa tre faser av reformen är de alltså; politiska styrningsfasen, enhetsfasen och kundfasen.
När Ygeman och andra upprepar att en enig riksdag har beslutet om reformen är det faktiskt bara den första fasen man varit översyn om. Det mesta av det Ygeman benämnde som ”bort i tok” ligger på de två senare faserna och är inget som riksdagen varit med och bestämt. Det finns därför ingen koppling mellan att skapa en enmyndighet och de vägval som senare gjorts. Därför är det glädjande i sig att Ygeman säger att det inte finns något värde i sig med organisationen så som den nu blivit.
Hjälper det då, som Ygeman säger, att ”bli mer konkret” och se på vad som blivit bra och dåligt? Det svåra med en sådan strategi som regeringen nu tycks ha valt är att de som sitter vid rodret inom Polisen är besjälade av de ”bort i tok” som lett till problemen. Saker som inte går att bortförklara med migrationskris, terrorism och annat.
I ledningsgruppen sitter det exempelvis personer rekryterade till sin poster av genomförandekommittén. Se denna video som en illustration från ett arrangemang av Partsrådet i december 2014, några veckor före reformens start, där Polisens HR-direktör Kajsa Möller lägger ut texten. Där har vi ett exempel på någon som verkligen är troende vad gäller ”bort i tok” om vad som heter förändringsledning, change management, fenomen som tyvärr fått präglar reformen genomförande stort.
Skärskådar vi sedan Dan Eliasson närmare ser vi att han, förutom att vara troende även han vad gäller ”förändringsledning”, är den som tydligast står för ”kundanpassningen” av Polisen, vilken också lett till så många problem. Han brukar under sina tal, som många gånger slår över i ren performance, säga något i stil med detta som han sa i Sundsvall 24 mars 2015:
Jag tror inte att de flesta av er faktiskt har reflekterat över …[detta] som några av oss andra har gjort.
Vad han syftar på, och som han sedan lägger ut texten om, är den form av förvaltningspolitik som han står för. Förutom att ha varit generaldirektör för Migrationsverket och Försäkringskassa var han också ordförande för det nu nedlagda gamla Innovationsrådet och ordförande för den kommittén som la fram SOU 2013:40, Att tänka nytt för att göra nytta – om perspektivskiften i offentlig verksamhet.
Det perspektivskifte som han där pläderar för är det som han nu också försöker genomföra inom Polisen. Det baseras på den omstridda så kallade public value-teorin (offentligt värdeskapande, på svenska), en skapelse av Harvardprofessorn Mark Moore. Man kan säga att teorin är en anpassning av idéer från privat sektor till offentlig sektor och då särskilt med användande av två begrepp, värde och kund. Jag ska fördjupa mig i detta i en kommande bok. Det märkliga i detta sammanhang är att den form av förvaltningspolitik som skapas utifrån denna teori står väldigt långt från traditionellt socialdemokratisk förvaltningspolitik och den reformering av offentlig sektor som Ardalan Shekarabi annonserat och arbetar för. Den passar dessutom synnerligen dåligt ihop med Polisens verksamhet.
Det svåra för Ygeman och regeringen, om man vill ge Eliasson och hans ledningsgrupp en ny chans, är att just de människorna, inklusive Eliasson själv, är så insyltade i allt som skett och skapare av många av problemen. Behöver jag påpeka att Thomas Rollén var medlem i kommittén som la fram SOU 2013:40! Han är en av ”några av oss andra” som nämns i citatet ovan.
Enkelt uttryckt är problemet för Ygeman detta: Har man en gång upptäckt att man satt bocken som trädgårdsmästare hjälper det inte att prata med och skälla på bocken för han kommer ändå att fortsätta att vara bock med alla de konsekvenser det får för trädgården!
