Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

I min julklapp till Dan Eliasson, som redovisades här på denna sida, skrev jag så här:

”När det gäller kommunikationen är huvudfrågan, vad är en rikspolischef för något? Är vederbörande förutom chef för myndigheten också en hela landets polisiära ledare? Inom försvaret vet alla sedan länge vad en ÖB är. Särskilt gäller det i den operativa delen. Det finns en nomenklatur för kommunikation. Vad som behövs inom Polisen är nya regler för rikspolischefens kommunikation och hur de förhåller sig till underlydande chefer och stabsfunktionärer. Det här är ingen småsak eftersom det nu upprättas en helt nytt stabs- och linjeförhållande inom Polisens operativa del.”

Det finns några saker som inträffat under senare tid som gjort att jag börjat fundera på vilket språk rikspolischefen använder och vilka konsekvenser det kan få. Tyvärr, än hur mycket man vill bortse från det, Polisen är många gånger en befälsorganisation. Det jag kommer att resonera kring nedan är skillnaden mellan juridiskt språk, managementspråk, politiskt språk och polisspråk.

Exempel nummer 1. Dan Eliasson veckobrev 6 februari 2015, han skriver bland annat så här:

”I onsdags var jag i Malmö. Vi diskuterade bland annat en planerad demonstration i Malmö den 9 februari. Bakom demonstrationen står Pegida, en rörelse som spridit sig från Tyskland och som är emot vad de kallar islamiseringen av samhället. Den här typen av demonstrationer blir ofta stökiga. Men jag fick ett mycket gott intryck av hur vi förbereder oss både för att stävja eventuella ordningsstörningar och för att värna det fria ordet.

Det är det i fetstil som jag reagerat på. Vad högste chefen för myndigheten här säger är att han är nöjd med förberedelsearbetet inför Pegida-demonstrationen. Tänk om den hade gått åt skogen? Eller om det långt senare framkommer saker som inte är så bra? Rikspolischefen har ju redan givit sin välsignelse. Intrycket var att förberedelserna var goda. Vad ska han säga om insatsen vid Pegida-demonstrationen om den senare blir ett ärende där han som högste chef måste agera? Vad Dan Eliasson till stor del använder sig av i veckobreven är managementspråk. Uttalanden som det ovan fungerar som en klapp på axeln. ”Bra jobbat”, ”fortsätt så där”. Det går väl an, men inte om man ska prata om enskilda ärenden. Då gäller juridiska språk, eller kanske ännu bättre, att tiga.

Exempel 2.

Det andra exemplet är från rikspolischefens DN-debattartikel och de pressmeddelanden som skickades ut och lades ut på Polisens hemsida om brott som hotar grundläggande fri- och rättigheter. Där sägs följande.

”En viktig signal är att polisen tar ett samlat grepp kring brott som hotar de grundläggande fri- och rättigheter som rör vårt öppna samhälle. Hatbrott i alla former, hot mot förtroendevalda, hot mot medieredaktioner och liknande brott ska hanteras som en helhet i ett större sammanhang.”

Vidare sägs också:

”Polisens arbete mot brottslighet som hotar grundläggande fri- och rättigheter ska förstärkas.”

En viktig uppgift för politiken är att vara policyskapande. Det som utmärker en policy är att den är öppet formulerad och att den anger en riktning, ett mål. ”Växthusgaserna ska minska”, ”Sverige ska vara narkotikafritt”, är exempel på policyer. De kan leda till lagstiftning eller uppdrag till myndigheter. Men en policys främsta uppgift är att ge uttryck för en viljeinriktning. Många gånger när en policy formuleras av politiken är målet därmed uppnått. Man lämnar frågan och går vidare. Juridiskt har inte en policy några rättsverkningar, brukar vi jurister säga.

När det fanns 21 polismyndigheter och RPS liknade rikspolischefen många gånger en politiker. Han formulera sig ofta policyliknande. Ett typiskt förfaringssätt var att en fråga, exempelvis på politiskt initiativ, uppmärksammades. Rikspolischefen tillsatte då en styrgrupp och några arbetsgrupper som fick arbeta med frågan och lägga fram ett förslag. Det hela kunde, i bästa fall, leda till en föreskrift men många gånger hände just inte mycket mer än att resultatet av utredningsmödan redovisades i en rapport med olika rekommendationer i. Vägen från RPS till operativ verklighet var lång och inte direkt.

Vad som nu har hänt är att rikspolischefen har ansvar för helheten, även det operativa. Det han säger kommer därför ständigt att omtolkas polisiärt, till polisspråk. Det kommer att omsättas inom ordningsverksamheten, i den brottsutredande verksamheten, när det gäller att ge allmänheten hjälp och stöd och så vidare i allt vad gäller polisens alla uppgifter. De flesta policyorden från rikspolischefens mun kommer dock att bli fullständigt obegripliga ute i verksamheten. För de saknar polisiär mening. Citaten ovan hör till den kategorin. Så även sådant som den operativ information som gick till polisen i hela landet i början av januari att ”skärpa tillsynen och vaksamheten över religiösa byggnader”. (Efter händelserna i Paris har detta sedan skärpts från tillsyn till bevakning, vilket inte gjorde saken enklare att omsätta i polispraktik.)

Hur ska då rikspolischefen hantera det nya? Ja, om han har, som han själv uttryckt saken, fått nya polisära muskler, måste han ta konsekvenserna av det. Vill han göra något åt brott som kränker grundläggande fri- och rättigheter räcker det inte som för tidigare rikspolischefer att vara ”policyskapande”, tillsätta en styrgrupp, skapa några enheter etc. Han måste innan han släpper ut sina idéer också ha egna idéer om och åtminstone början till lösningar som anknyter till polisens uppgifter: Vad innebär det föreslagna för ordningsverksamheten, vad innebär det för att utreda och beivra brott etc.? Vad gör vi redan och vad är det nya? Vad innebär det polisiärt om jag säger detta?

Kort sagt rikspolischefen måste börja tänka, tala och agera som en polischef. Vakta sin tunga vad gäller management- och politiskt språk. Se att inte allt går ut på att ”ge signaler”, ”ta större plats i dialogen”. Låta den slumrande juristen inom honom vakna. För att den sover är tydligt när man kan skriva så här i DN och på Polisens hemsida:

”En gemensam definition av hatbrott har tagits fram i samverkan med Brottsförebyggande rådet och åklagarmyndigheten.”

Som tur är definieras vad som är ett brott fortfarande i lag och inte av Brå med flera. För det tokiga blir om poliser på fältet börja tro att det som sägs i citat som dessa är sant, eftersom rikspolischefen har sagt det, att verkligen Brå med flera har en ny definition av vad ett hatbrott är.

Avslutningsvis: Dan Eliasson, för att uttrycka det enkelt, du måste bli mer sheriff och mycket mindre politiker! I annat fall kan det här gå riktigt illa.

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

Regeringen har genom civilminister, Ardalan Shekarabi, inlett ett smärre krig mot New Public Management, NPM. De senaste decenniernas styrning, säger man, som inspirerats av NPM, har lett till en ökad administrativ börda och att yrkesprofessionernas roll försvagats. Med NPM brukar åsyftas de styrmodeller, med inspiration från näringslivet, som hade som mål att effektivisera offentlig sektor. Inom polisverksamheten brukar den så kallade ”pinnjakten” sägas vara det yttersta beviset på NPM:s misslyckande.

Det är bra att NPM:s förödande inverkan på polisarbete diskuteras. Min farhåga är bara att man är för sent ute. Något annat håller nämligen på att ta över inom den statliga sektorn som är lika, ja, kanske ännu farligare för de olika verksamheterna, nämligen administrativ centralisering.

Så här argumenteras det ofta för att införa nya administrativa system. Administrationen måste professionaliseras och effektivisera. Det kan göras genom att utveckla nya verktyg för ledning och styrning. Det är bättre, säger man ofta, att saker som göras sällan administrativt nere i verksamheten förs samman och läggs på en högre nivå där det kan göras mer ofta. Det som framför allt förs upp på dessa högre administrativa nivåer är personal-, ekonomi- och planeringsfrågor.

I argumentationen för detta nya bättre har ett helt nytt språkbruk utvecklats. Det talas om processorientering, hållbar resursanvändning, gemensamma arbetssätt, administrativa flöden med mera. I det nya språk är ordet ”process” centralt. Det talas exempelvis om huvudprocess, stödprocess och delprocess.

Är det inte bra då? Vem kan vara mot professionell och effektiv administration? Där ligger också likheterna till hur argumentationen fördes när NPM infördes. Offentlig förvaltning sades då vara ineffektiv. I näringslivet fanns modeller som var bättre, effektivare. Bara man införde dessa skulle offentlig förvaltning blir bättre. Nu hänvisas istället till nya effektiva verktyg.

Men om vi synar ett av argumenten som används idag, att det som görs sälla administrativt på lägre nivå görs bättre om det centraliseras, ser vi snart att argumenten inte håller. Det må vara så att personal- och ekonomifrågor relativt sett i sina enskildheter är få, sker relativt sällan på en lägre nivå. För man dem upp på en central nivå utförs de med större frekvens. Men faktum är att för att få kvalitét i besluten, varje enskilt, måste informationen ändå komma så nära källan som möjligt. Det vill säga så nära verksamheten som möjligt.

Ser man sedan på de system som införts är de framtagna som generella modeller av företrädesvis konsultbolag utifrån eller i undantagsfall från högt specialiserade särskilda avdelningar inom en myndighet. Konsultbolagen har sina idealmodeller för ”processer”, som de marknadsför. Vad man sedan gör, när de sålts in, är att anpassa dess generella verktyg till en specifik verksamhet. Polisen exempelvis.

Jag säger bara, glöm aldrig PUST Siebel! Det är ett utmärkt exempel på en generell modell som tryckte på en mycket speciell verksamhet, Polisen. Vi vet vad som hände, haveri!

Det går att förutspå samma mer eller mindre stora haveri om någon får för sig att exempelvis bemanningsfrågor inom Polisen helt kan lyftas till en mer central nivå från den lokala. För när det gäller bemanning håller definitivt inte logiken att det som görs sällan lokalt, görs bättre om det centraliseras till en nivå där det görs ofta.

I NPM-systemet var ekonomerna de nya hjältarna, i den administrativa centraliseringens tidevarv har de fått maka åt sig en smula till HR-folket. Jag har därför för egen del börjat osäkra min revolver varje gång en HR-direktör stiger fram och talar med sammatslen stämma. Bakom denna väna person döljer sig ofta just det nya administrationsmonstret som håller på att över staten!

 

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

Igår återvände jag till min skapelse Centrum för polisforskning, som jag lämnade för två år sedan, för att delta i ett seminarium om extremism. Helene Lööw talade om vitmaktmiljön och Mohammad Fazlhashemi om jihadister.

Det fick mig att tänka på historia. Det finns olika synsätt på historien. För den dyker upp hela tiden när högerextrema och jihadister diskuteras. Vi har till att börja med det naiva synsättet att se på historien som en resa mot ett mål där saker och ting blir allt bättre och bättre. Sedan har vi de som poängterar cykler, att allt upprepas, kommer tillbaka med jämna mellanrum. För att förstå idag måste vi förstå igår och genom att göra det kan vi hantera idag. Historikern och den insatte blir därmed auktoritet.

Det finns dock ett annat sätt att se på historien och dess gång. Det utgår från att det finns det som är relativt konstant, trögflytande, och sedan finns det sådant som är mer flyktigt. Till det konstanta hör handlingar och procedurer. Det flyktiga är syften, ändamål och idéer som vi kopplar till det mer konstanta.

Ser vi extremismen från det här senare synsättet kan vi konstatera att människor i alla tider har mördat, skändat, våldtagit, stulit, bedragit. Handlingarna, procedurerna är relativt likartade. Tyvärr tillhör detta det konstanta. Sedan kan man till dessa avskyvärdheter koppla syften, ändamål och idéer. Men dessa skiftar, har inte samma konstans som handlingarna och procedurerna.

Diskussionerna om extremism och jihadism håller sig ofta uppe på nivån av det flyktiga i form av syften, idéer och ändamål. Under seminariet dök dock frågorna om det konstanta upp. Det var mer luttrade poliser som frågade, men det är ju samma människor som ena dagen slåss för det ena och nästa dag slåss för det andra? Det enda konstanta är att de gillar att slåss och använda våld.

I stort sett går det ju att koppla vilket syfte, vilket ändamål eller vilken idé som helst till att mörda, skända, våldta och bedra.

Den som lanserade tankesättet med skillnaden mellan det trögflytande och det flyktiga var Friedrich Nietzsche (1844 – 1900), filosof och riktig dysterkvist. Bortsett från det senare tror jag att hans synsätt har mycket att lära oss när vi diskuterar dagens förskräckligheter och vår förtjusning vid att hänga fast vid det flyktiga och inte vilja se det konstanta. Genom att gör det vidtar vi nog också många gånger fel åtgärder. Mer om detta längre fram på denna sida.

 

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

Helene Lööw gästade min kurs Fighting Crime Together, en fördjupningskurs på juristprogrammet i Uppsala. Studenterna kommer från hela världen. Helene föreläste om extremism. Jag gjorde en kort intervju med henne. Jag ställde frågan till henne om vi hela tiden ligger ett steg efter när det gäller vår strategier för att bekämpa extremism och terrorism. Här är hennes svar.

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

Den 4 april 2013 ordnade jag en konferens i Uppsala med namnet ’De första timmarna’. Konferensens syfte var att diskutera de första kritiska timmarna efter en terrorattack. Medverkade gjorde bland annat Ragnar Line Auglend, medlem av den norska 22.juli-kommisjonen, Anders Thornberg, Säpochef, Stefan Gerkman, polisöverinspektör i Finlands inrikesdepartement och Joseph Rivers, special agent FBI:s Critical Incident Response Group (CIRG).

Efter händelserna i Köpenhamn i helgen tänker jag på vad särskilt Augeland, Grekman och Rivers sa. Det handlade om tid. Augeland hade kusliga siffror med sig som handlade om hur många liv som hade sparats på Utøya om polisen bara hade varit där en halvtimma tidigare. Ja, varje minut hade sparat liv. Gerkman var inne på det samma vad gällde erfarenheter från skolskjutningar i Finland.

Sedan kom special agent Rivers. Som vanligt i FBI-sammanhang hade han ett mycket gediget statistiskt material att tillgå. Han talade om förövare som han benämnde som en ”lone adult who is a mission-oriented shooter”.

Under rubriken ”Vad vi vet formar hur vi reagerar” presenterade Rivers fakta som är viktiga att ha i bakhuvudet när man bestämmer hur polisen ska agera vid en incident med en ensamagerande skytt:

1. Även om i 10% av fallen en ”shooter” avbryter och avlägsnar sig, så i 20% av dessa fall, ”he goes mobile, moving to another location”
2. I 43 % av tidigare fall är attacken över före polisen anländer, vilket innebär att i 57% av fallen anländer en polis under tiden som attacken pågår
3. Angriparen avbryter oftast så snart som han ser eller hör polisen komma, i många fall vänder han sin aggression då mot polisen
4. Utryckningspersonal kommer med största sannolikhet först och i 75 % av dessa fall måste de ingripa och i en tredje del av de fallen skjuter förövaren den ingripande personalen.

Några slutsatser man dragit av detta är att det mesta ansvaret i sådana här situationer tyvärr ligger på ”first responders”. För en genomsnittlig attack av det här slaget varar i 12 minuter, i 37 % av fallen mindre än 5 minuter.

Att just träna lokal polis, såg Rivers, som en nödvändighet. Han nämnde också att det startat en diskussion i kölvattnet av dessa fakta, vad innebär det att vara ”first responder”? Begreppet ”protect and serve”, som ofta används i USA som en devis för polisverksamhet, hade, menat han fått en helt ny dimension genom denna typ av dåd. För den enskilde polismannen uppstår dilemmat, för varje minut som går kommer fler liv att spillas men om jag ingriper kommer förövaren att vända sig mot mig och sannolikheten för att jag dör är relativt hög. Därmed ställs den svåra frågan om vad det innebär att vara polis idag på sin spets.

Händelserna i Köpenhamn aktualiserar dessa svåra frågor. I Köpenhamn fanns det visserligen polis på plats när angreppen skedde, ändå kvarstår den svåra frågan, vad innebär det att vara polis idag?

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

Idag har jag varit till Borlänge. Jag var inbjuden att tala i samband med Polisförbundet Dalarnas årsmöte. Det var mycket trevligt och givande. För mig särskilt frågorna och samtalen efteråt.

Men redan på morgonen hade det börjat plinga till i min telefon. Kommentarer på mitt inlägg igår.

Sedan fick jag mail från Sten Heckscher. Ja, det var en kopia på ett meddelande till blaljus.nu som hade citerat mitt inlägg igår. Mailet löd så här:

”Hej

Den s.k. polisprofessorn Bo Wennström är ju inte känd för att vara vederhäftig.

Men ändå.

Nu sägs han ha fått fatt i en inspelning av Kriminalistföreningens möte i måndags då den nye rikspolischefen Dan Eliasson berättade om sitt uppdrag.

Wennström påstår att jag sagt att Polisförbundet förvaltar en anarkistisk tradition.

Det är inte sant.

Antingen är inspelningen dålig eller har Wennström inte lyssnat ordentligt.

Eller är det så enkelt att han bara ljuger?

Sten Heckscher”

 

Det finns en positiv sak med mailet. Sten Heckscher tycks inte mena det han sa. Sedan det där med vederhäftighet och ljuga? Det bjuder jag på. Men jag strök faktiskt en mening som avslutade salvan, jag citerade igår, jag tyckte att den var för grov.

Tyvärr, jag hör inte dåligt, inspelningen har sina brister men är fullt hörbar. Jag ljuger inte. Här är Heckschercitatet igen med den sista grövre meningen tillagd.

”Polisen är en fullständigt fantastisk kombination av hierarki och anarki. I så mening att den anarkistiska traditionen inom polisen är stark. Den anarkistiska traditionen förvaltas av facket som ger facket rätt att bestämma vad som ska prioriteras. Det står tydligt att det är en plikt för varje konstapel att ge fan i vad chefen säger.”

Varför gör jag då så här? Det finns en förklaring. Jag håller på med ett projekt om det personligas betydelse i statsförvaltning och politik, särskilt vad gäller kriminalpolitiken. Teoretiskt utgår jag från sociologen Norbert Elias teorier om hovmänniskan och hovsamhället. Elias var en av 1900-talets största sociologer. 1933 hade han skrivit färdig en avhandling som just handlade om det han kallade för hovsamhället. Eftersom Elias var jude kunde han aldrig disputera på avhandlingen i Tyskland, han fick fly istället. Boken kom ut många år senare.

Elias tes är att samhället visserligen blivit allt mer rationellt, genom lagstiftning, förvaltning med mera, men att det finns en underström i det offentliga ännu i vår tid från det han benämner som hovsamhället. Han påpekar att samhällets elit, eller eliter, idag precis som då är inbegripna i en mängd olika strider där små grupper av individer genom att hjälpa varandra kan erhålla och behålla makt. Han beskriver vilka mekanismerna är för detta och hur det personliga får stort utrymme i det offentliga torts att vår självbild ofta är att vi är rationella och har god kontroll över känslor och uttryck.

Mitt intresse är alltså framförallt hur kriminalpolitiken formades, från 1950-talet och fram till 1980-talet. Ska man förstå det blir individerna viktiga. Nätverken och personerna i och kring justitiedepartementet centrala. Det räcker inte bara med de skriftliga källorna i form av böcker, avhandlingar, utredningar, propositioner etc. De säger en del men ger inte hela bilden.

Kriminalistföreningen, som jag skrev om igår, är en sådan tummelplats för just denna samhällselit. Vill man förstå kriminalpolitiken, inkluderande nuvarande polisreform, och hur den ser ut idag är det därför viktigt att studera och förstå detta ”rum” och de människor som befolkar dem.

Då är Sten Heckscher viktig, då är Dan Eliasson viktig. Ja, Nils Öberg och Thomas Rolén. Då är vad de säger, hur de uppträder i förhållande till varandra viktigt. Även vilka som är utanför det rum som exempelvis nuvarande polisreform skapat.

Så tyvärr Sten Heckscher, Dan Eliasson med flera jag kommer att ta mig friheten som forskare att granska och följa det ni gör och säger.

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

I måndagskväll var det möte i Kriminalistföreningen. Talare var Dan Eliasson som talade över ämnet ”Detta vill jag med svensk polis”. Jag var inte där. Men i morse damp det ned ett kuvert från en okänd. Denne hade spelat in mötet och tyckte att Polisprofessorn 2.0 behövde denna inspelning.

Jag måste säga att jag är chockad över det jag hörde. Inspelningen kommer att räcka för flera inlägg på denna sida.

Först något om Svenska Kriminalistföreningen. Det är en gammal förening, över hundra år gammal, bildades 1911. Idag sägs dess syfte vara att vara ett forum för att diskutera kriminalpolitiska frågor. I styrelsen sitter höga jurister, statstjänstemän och professorer.

Redan i början av anförandet referera Eliasson underdånigt till förre rikspolischefen Sten Heckscher, som är i rummet, och Eliasson är ”jätte nyfiken” på vad ”Sten har att säga”. Innan vi kommer in på vad ”Sten säger” är det värt att uppmärksamma Eliassons inledning.

Han använder sig av en mycket gammal och välkänd retorisk figur, nuförtiden benämns den ibland som ”vaccination”, retorisk vaccination. Han säger så här. Jag är rätt säker på att vi kommer att se en mängd artiklar med kritik mot ombildningen. ”Det blev inte som man trodde, resultaten rasar”. Det kommer att användas ”ganska starka värdeord”. Samtidigt som vi ser dessa artiklar, säger han, kommer något starkt, ännu friskare att växa fram. Någon gång när vi går över till 2016 – 2017, kommer det att bli bättre, påstår han.

Vad han gör är att han öppet redovisar kritiken. Lägger den där på bordet. ”Vaccinerar” sig därmed så att säga från den. Vänder sedan på det hela och säger att i en inte allt för avlägsen framtid kommer allt att bli bättre. Ja, något friskt kommer till och med att växa fram!

Det farliga med retorisk vaccination är att om inte den där fantastiska framtiden infinner sig blir kritiken dubbelt hård.

Men nu ”Sten”, som alla underdånigt förhåller sig till på mötet. Ordföranden för mötet gör det, frågeställarna under den efterföljande frågestunden referera till honom när de ställer sina frågor. Jag skulle inte redogöra för det här om inte det han säger är så upprörande och farligt. Ja, det är farligt om det smyger sig in i den nya ledningens tankebanor.

Vad säger han? Först ställer han en retorisk fråga till sig själv om den organisatoriska förändringen spelar någon roll. På den frågan svarar han ett rungande, JA! Sedan, efter att utvecklat detta, säger han: ”Polisen är en fullständigt fantastisk kombination av hierarki och anarki. I så mening att den anarkistiska traditionen inom polisen är stark. Den anarkistiska traditionen förvaltas av facket som ger facket rätt att bestämma vad som ska prioriteras.”

Det värsta är att det hela får stå oemotsagt. Uppmaningen till Eliasson är också tydlig. Går inte att missta sig på: Kväs facket!

Stämmer det då? Står Polisförbundet för anarki? Vill man seriöst diskutera saken brukar det talas om polisautonomi. Det finns kilometervis av böcker skrivna i ämnet runt om i världen. Visst, polisfack, likt andra yrkesförbund, brukar vara starka. Men att de skulle vara roten till det som kallas för den autonomi, som återfinns längst ut i nästan varje polisorganisation, är det få som tror. Autonomin har istället formella förklaringar, i det att exempelvis mycket makt givits till enskilda polismän, och kulturella förklaringar. Jag kan i ett senare inlägg, precis som jag gjort i bokform, fördjupa mig ytterligare i detta.

Jag förstår inte att inte någon vid mötet reagerade, ingen sa ifrån. Åtminstone borde nye rikspolischefen ha gjort det. För när man lyssnat klart på bandet, och av alla denna underdånighet som fanns där i rummet, ställer man sig osökt frågan: Vad heter han nye rikspolischefen, är det Sten Heckscher?

 

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

I senaste numret av Axess har jag skrivit en artikel om konsekvenserna av avsaknaden av en riktig polispolitik.

Jag skriver bland annat så här i inledningen:

Man skulle kunna tro att en verksamhet som är så betydelsefull som polisverksamheten har fått stort utrymme i de politiska partiernas idédiskussioner, åtminstone när stora polisreformer genomförts. Men reformen 1965 föregicks inte av någon djuplodande diskussion och den reform som nu sjösätts har likaså passerat lugnt genom det politiska maskineriet. På 1960-talet var rikspolitikerna mest bekymrade över om deras egna hempolisdistrikt skulle finnas kvar efter förstatligandet.

Jag beskriver sedan utvecklingen från 1960-talet och fram till idag när det gäller avsaknaden av en samlad polispolitik.

Läs hela artikeln här:

Klicka

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

Ibland dröjer det något mellan mina inlägg på denna sida. Jag kanske ska förklara varför.

Jag måste så att säga göra mina pass i den akademiska verkstaden. Frågan uppstår då om vad en professor gör. Arbetar de överhuvudtaget?

Grunden för alla universitet är studenterna. Utan dessa skulle inget universitet finnas. Det fina med ett universitet är att ingen person egentligen äger dem. Man lånar dem en kort period som student, lärare eller som något annat. Oavsett hur stor man av samtiden, eller sig själv, må betraktas är allt bara till låns. Och när man sedan lämnar vidare till nästa generation så ska det lånade vara i minst lika bra skick som när man fick bli en del av det, ja, helst ska pundet ha förvaltats väl. Förvalta pundet gör man genom att forska och undervisa.

Vi kan ta ett exempel på vad jag gjort idag. Just nu har jag en fördjupningskurs som heter Fighting Crime together. Det är en kurs på avancerad nivå inom juristprogrammet. Studenterna kommer från Australien, Asien och Europa, bara ett fåtal är från Sverige. Kursen tar upp problemen med att samarbeta i brottsbekämpning i allt från lokal upp till internationell nivå. Förutom seminarier och föreläsningar, som jag ansvarar för, har vi inbjudna gästföreläsare. Några utländska, andra inhemska och till och med lokala. Idag hade vi besök av polismästare Tommy Bringholm, region mitt. Han berättade om erfarenheter från polisiära utvecklingsprojekt i utlandet som han deltagit i, bland annat Rwanda. Om några veckor får vi ett besök från Haag. Jag kanske skriver om det senare.

Här är en bild på Bringholm, ”Bringan”, i full aktion.

Warning: Undefined array key "sfsi_rectfb" in /customers/0/e/1/polisprofessorn.se/httpd.www/wp-content/plugins/ultimate-social-media-icons/libs/controllers/sfsiocns_OnPosts.php on line 219

I ett inlägg före jul på denna sida berättade jag om det stora nederländska projektet om professionell uthållighet, eller resiliens. Bakgrunden var att man hade upptäckt att många polisanställda längst ut i organisationen inte fungerade väl på grund av för mycket press och stress. Jag lovade att återkomma om saken. När jag för några veckor sedan träffade projektledaren för projektet, Annika Smit, gjorde jag en intervju med henne. Förutom det som redovisats här förut säger hon något mycket intressant. När man pratar om professionell uthållighet brukar man framför allt uppmärksamma de fysiska och mentala aspekterna av saken. Men, säger Smit, det finns en tredje aspekt, hon kallar det för en ”spiritual aspect”. Jag tror att det är en felöversättning från holländska som hon gör och det som hon syftar på är nog vad som skulle kunna kallas för en existentiell aspekt. Det man funnit, när man undersökt saken närmare, är att det inte räcker med att kroppen är i trim, att den mentala styrkan finns där för att en pressad polispersonal ska fungera väl utan, som hon uttrycker saken, det är viktigt att förstå för den enskilde ”hur jag förhåller mig till en större helhet”, ja, ”vad är meningen med det jag gör” och ”hur passar jag in i organisationen och i samhället”.

I denna turbulenta tid med omorganisation där organisation, management och verksamhet förändras på en gång är det väl värt att lyssna på erfarenheterna från Nederländerna. Här är ett kort klipp från min intervju med Annika Smit.